”När brodern slår honom i krocket tycks ingenting längre som förut. Framtidsutsikterna mörknar betänkligt – kommer allt att gå bra till slut? – och han måste börja söka sammanhangen på nytt. Han grubblar. Både över tiden, som han har problem med, och rummet, som han inte har problem med. Han köper en bultbräda och en röd boll och reser till New York. För att få perspektiv. Han vet att det finns saker att tro på. Trots allt.”

Jag läste den här boken för första gången 2004 och kom ihåg två saker: 1. Den var väldigt bra  2. Den handlade om en kille som var arbetslös och kastade en boll mot en vägg, samt slog på en bultbräda. När jag tänker på dessa två saker i kombination fick jag det inte riktigt att gå ihop och bestämde mig för att läsa den igen. Och den var fortfarande väldigt bra. Och den handlar fortfarande om en boll och en bultbräda. Egentligen förstår jag inte riktigt varför jag gillar den här boken. Det känns som en barnbok med ett barns tankar, men ändå hur enkla även vuxnas tankar kan vara. Ja jag vet inte riktigt hur jag ska förklara Erlend Loe, för jag förstår det inte själv.

(9/10)