Om att hitta slarvfel – tre månader senare

Varje gång man skickar in ett manus ska man även bifoga ett följebrev. Den vanligaste beskrivningen av detta är att det kortfattat ska beskriva handlingen i boken samt personen bakom den. Då jag inte bläddrat i manuset sedan det skickades in har jag inte heller kollat på följebrevet, och varför skulle jag göra det? Nej, finns ingen särskild anledning förutom möjligen att påminna mig själv vad mottagaren först kommer att läsa. I förrgår läste jag det. Och jag hittade ett fel.  ”, jmen det är inte”. ”jmen”. Hur kan jag ha missat detta? Jag förstår det inte. Inte bra med sådant misstag och dessutom i inledningen, men å andra sidan är det inget annat än en fingervisning mot den hemmablinde. När man skriver något och läser det om och om igen utan längre uppehåll slutar man läsa.

Nåja. Det hade i och för sig varit rätt så lustigt att få ett refuseringsbrev där det står ”vi kan tyvärr inte publicera ditt manus då du i ditt följebrev skrivit jmen. Med vänliga hälsningar Personen-som-du-så-gärna-vill-ska-säga-ja”.

/jmen

Detta inlägg publicerades i Skrivande. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s