Kapitel 1

Jag minns så väl den morgonen när Camilla i min klass entusiastiskt sa till mig att hon hade hört något intressant på radion när hon kört till skolan. Jag frågade såklart vadå, och hon sa att hon inte riktigt minns men att det var något om en sida på internet för folk som gillar att skriva. Mer än så kom Camilla inte på trots att jag tjatade hela dagen för att hon skulle komma på vad sidan hette, det fungerade sådär.

Tiden gick och jag vet inte vad det var som slutligen gjorde så att jag hittade in till Kapitel 1. Kanske det var något som stod i en tidning. Den 13 november 2008, 21.52, registrerade jag mig iallafall på sajten som det verkar. Jag har aldrig varit aktiv på något forum tidigare men det kom nu att raskt ändras.

På Kapitel 1 laddade jag upp delar ur ett manus jag arbetade med då, samt en kortare novell. Jag vet inte vad mina förväntningar var, antagligen hade jag inte några. I forumet fanns många aktiva författaraspiranter och för första gången i mitt liv hade jag hamnat i en liten myrstack av människor vars största intresse är detsamma som mitt eget. Vi läste varandras texter och gav konstruktiv feedback. Jag var inte van vid det och hade aldrig givit det själv. Jag var van att få kommentarer av vänner av bekanta som fått läsa något jag skrivit med förbehållet att ”du måste säga precis vad du tycker om det sedan”. Javisst, det skulle hen givetvis göra. Kommentarerna blev uteslutande ”det här var bra”, eller på sin höjd ”det här var bra, jag vill läsa mer”. Väldigt konstruktivt.  Ja förutom från pappa då vars standardfras är ”Kan du inte skriva sånt som Liza Marklund skriver? Hon tjänar ju mycket pengar”.

På Kapitel 1 ändrades detta och det radikalt. Det finns så många människor därifrån som på olika sätt kommit mig nära, men för att fortsätta den röda tråden om skrivande ska jag försöka hålla mig till det, så nu ska jag berätta om två personer från denna sajt.

Den första är motorsågshanteraren Björn Calander. Han sågade mitt manus som ingen annan tidigare gjort och jag har svårt att se att någon ska komma att överträffa det. Då kommentarerna på Kapitel 1 är fullt synliga för alla var det flera av mina vänner som sa att ”men bry dig inte om vad den där Björn skrev, det stämmer ju inte”. Och visst var det någon som hade fel, men inte var det Björn. Om man inte själv är djupt försjunken i skrivandets konst är det nog svårt att förstå hur svårt det är att få en riktigt bra sågning. ”Det du har skrivit är skitdåligt”, det är en dålig sågning. Den närmare ett A4 långa redogörelse som Björn gav mig var egentligen inte ens en sågning, utan något som kan benämnas som förbannat jävla bra konstruktiv kritik. Och han hade ju rätt i allt han skrev.

Jag vet inte hur det kom sig, men det blev iallafall så att jag utbytte manus med en viss Christoffer Carlsson. Det innebar då att han läste en del av mitt manus och jag läste en del av hans och kommenterade sådant som jag hade synpunkter på. Det var första gången jag gav feedback på något som någon annan skrivit, så det var lite ”jag har ju aldrig gjort det här förr så jag kanske har fel” och så vidare. Osäkerhet. Då jag är dålig även när det kommer till att slänga virtuella grejer hittade jag nu mejlen vi skrev.

Malin: ”Hallå igen!
Har nu läst och kommenterat de två första avsnitten i din bok. Jag har aldrig korrekturläst något förrut så jag vet inte om min kritik är bra eller dålig (ingen kritik är dålig blaha).”

Svar: ”Sjukt bra kommentarer, Malin (har bara kollat genom dem lite snabbt). Stort tack! ”

(Och ja, hans kommentarer var givetvis också sjukt bra.)

Första gången jag kritiskt granskade en text, och den texten finns numera omredigerad och tryckt i en bok som utkommer imorgon. Christoffer Carlsson står numera i Piratförlagets stall och gnäggar med Guillou och Marklund. Är inte det fantastiskt, så säg?

Vad jag ville ha sagt med detta är inte på något sätt att det var mina kommentarer som gjorde grejen, absolut inte. Jag petade i småsaker på en redan väl slipad diamant. Jag kommer ihåg att jag på något ställe kommenterade att han skrev för bra, vilket kan göra det svårt för en ovan läsare att hänga med. Det jag ville ha sagt med detta är att det är inte omöjligt.

Det talas mycket om hur svårt det är att bli utgiven, nästan omöjligt faktiskt. Varje gång jag läser det blir jag lite irriterad. Vadå svårt att bli utgiven? Det är inte att bli utgiven som är det svåra, utan det är att skriva tillräckligt bra som är det svåra.

På bokmässan i Göteborg förra året träffade jag båda ovan nämnda forumvänner. Christoffer Carlsson intervjuades på Piratförlagets scen. Det var intressant att se hur fel han var jämfört med den bilden jag fått för mig av honom. Kriminologstudent som alltid skrev sakliga saker i forumet som alltid kändes så genomtänkta, och vars manus är mörkt men innehåller metaforer som inte är av denna värld. Lägg därtill baskern han hade på sin profilbild. Ja, jag trodde faktiskt att han skulle vara svår, knepig och kanske lite tråkig. Fel. Fel. Fel.

Så till den andra jönsen. Inför bokmässan hade jag skrivit på forumet vilken monter jag skulle jobba i. Jag tror det var lördagen och mina ben började bli lite trötta av att ha stått tre dagar i sträck. För första gången under hela mässan satte  jag mig ner på en stol i montern. Min medarbetare Hanna stod bredvid mig när en äldre herre i svarta jeans, skjorta och skinnväst plötsligt stod framför mig och såg ner på mig.
”Hej! Är det du som är den gula fisken på internet?” frågade Björn Calander. Detta kom sig då att min profilbild bestod av en just en gul fisk, så jag tyckte inte det var en särskilt konstig fråga. Min arbetskamrat Hanna däremot, ja hon gick asgarvande därifrån.

Nu har jag lite svårt att avsluta detta inlägg för att fortsätta med mina skoluppgifter, men det börjar bli lite väl långt va? Här kan ni läsa ett smakprov ur Christoffer Carlssons debutroman ”Fallet Vincent Franke”. Jag rekommenderar er även att läsa det här inlägget på Debutantbloggen, där Christoffer har skrivit om hur han blev antagen som debutant. Jag skrattade mest åt vad han gjorde efter att han insåg att kontraktet skulle bli av, och undrar dagligen vad jag kommer att göra när jag själv befinner mig i den sitsen. För ja, det kommer jag att göra en dag. Det är inte omöjligt.

Är inte internet fantastiskt, så säg.

Annonser
Det här inlägget postades i Läsande, Skrivande. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kapitel 1

  1. Anna Pommer skriver:

    Hej Malin!
    Kul och insiktsfullt skrivet om K1. Tror de flesta där kan känna igen sig. Ja, det är verkligen en gåva att ha fått konstruktiv kritik, och att ha fått äran att ge. En ovärderlig erfarenhet, skulle jag vilja säga.
    Lycka till med skrivandet!

  2. Att göra skriver:

    Tack för besöket i min blogg, jag följde givetvis efter dig hit och hittade mycket trevlig och intressant läsning om skrivande! 🙂 Kommer absolut att titta in igen för att se hur det går för din bok, vad handlar den om, får man fråga det? Själv har jag inte riktigt kommit till att skicka manuset till förlag än, men det är nära!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s