Jag, jag är ju inte ens någon?

Det var lite lustigt att det hände just igår, eftersom incidenten inställer sig under kategorin …. ja, vilken kategori är det egentligen? Har den något namn? För oss som inte är någon men som jobbar för att bli? Nej. Det låter alldeles för deprimerande. Vi är väl alla något, men vad vi är varierar  helt beroende på vilka ögon som ser på oss.

Igår fick jag den här kommentaren på Twitter, efter att ha skickat ut några länkar till http://www.facebook.com/bokenomkarlek . Vad jag kände först vet jag inte, det har jag förträngt. Eller glömt bort. Det var väl tråkigt, men vill man inte så vill man inte. Jag tvingar ingen. Absolut inte, snarare tvärtom. Hellre trettiosex personer som vill följa mig på den väl omtalade -resan-, än tvåtusen som bara är med för att de känner sig tvingade. Varför man då känner ett behov av att skriva ett sådant här svar övergår mitt förstånd, men det har i och för sig människor gjort i alla tider så det är en nyhet så gammal att datumet gått ut.

Några timmar senare skriver samma person detta utlägg. Som om det är så jävla konstigt? Varför ska jag bry mig om någon som uppenbarligen inte gillar mig, det jag gör och framför allt inte det jag jobbar alldeles för hårt för att lyckas med? Varför den personen överhuvudtaget orkar engagera sig i att trampa på någon som knappt har energi att orka gå rakt. Var det enkelt att starta den där sidan? Nej. Det var det inte. Rent fysiskt, ja. Det var bara att trycka på ett par knappar sedan var det klart. Men psykiskt. Kommer någon att gå med? Kommer någon att bry sig? Kommer jag att fortsätta stå ensam? Dramatiska tankar kan tyckas, men det är inte enkelt att stå för en dröm som de flesta anser omöjlig att uppnå. Om jag inte lyckas med det jag vill göra kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. Så känner jag det.

Men det tog inte slut. Högstadiemobbningen fortsatte och jag var tydligen delaktig i mitt allra första Twitterbråk. Jag, som knappt beblandat mig med bråk sedan jag läste matte i gymnasiet. Jag såg någon som kommenterade bråket som rådde, att det stod mellan ”den förmodat värdelöse skribenten” @malinthewriter och @vemfandetnuvar. Men det fick mig faktiskt att skratta. Jag hörde det som en sportkommentar av Arne Hegerfors. Vet inte varför. Det bara blev så. Och tyvärr är det väl precis så det är? Vi är alla förmodat värdelösa i varandras ögon till dess att motsatsen är bevisad. Till dess att någon -som är något- säger att, hon, hon är någon att räkna med. Då kan alla andra följa efter och hålla med.

Dessutom är inte sidan tänkt som en Fanpage för mig själv. Inte överhuvudtaget. Den handlar om att våga stå för det jag gör. Det handlar om mod. Och jag är både modig och orädd, det vet jag redan, men det här var att kliva långt över mina egna gränser. Jag har fått massor av kommentarer och mejl från människor som sett Page och nu vågat göra likadant. Och stödet. Det är helt fantastiskt. Det här projektet är det roligaste jag någonsin har gjort, men så även det jobbigaste. Ibland är det så slitsamt att jag är nära att gå sönder. På riktigt. Och den här typen av kommentarer som visas i bilderna ovan tar energi som jag inte har.

Så här svarade jag. Och så där svarade hon. Jag är modig, tuff, orädd och i många fall även obrydd. Men det är klart att jag blev ledsen. Jag må vara mer stormtålig än de flesta, men jag är inte okrossbar. Särskilt inte nu när jag skriver. Faktiskt så är jag stundtals väldigt fragil. Jag brukar dock rycka upp mig själv med att tänka att om mina framtida läsare känner en tiondel av det jag känner när jag skriver, kommer det att vara värt det.

När någon håller på så här slutar det med att jag skrattar. Arga människor har den effekten på mig, om inte direkt så i efterhand. Och det gör mig även lite förbannad, för även om jag tog illa vid mig finns det människor som kan ta väldigt mycket mer illa vid sig än vad jag gjorde.

Det finns i stort sett tre olika reaktioner på det jag håller på med:
1. Folk tycker det är roligt/modigt/intressant och ger sitt stöd
2. Folk ser det men bryr sig inte särskilt mycket eller inte alls
3. Folk ser det och undrar vem fan jag är

Den här människan säger att ”du bör få veta att de flesta anser det oförskämt om ngn ber ngn de inte känner att bli ett fan”. Finns mycket jag skulle kunna skriva om den kommentaren men nu när jag ser på den igen, känns det som att den här människan har en liten annan syn på vad som är oförskämt, än vad jag själv har. Vill man inte gå med blir jag inte arg. Eller besviken. Jag tvingar ingen, som sagt. Okej om inte mina bästa vänner inte skulle gå med skulle jag undra varför, men det kommer inte att hända så varför grubbla över det. Dessutom har hon fel. De flesta har varit helt fantastiskt positiva, främlingar som bekanta. Men som vanligt, tyvärr, är det allt negativt som får mest uppmärksamhet. Tragiskt men sant. Men det är väl så livet är.

Och titta. Nu har hon visst hunnit skriva igen medan jag suttit här och filosoferat.

Ja. Jag är på god väg, bra att vi är överens om det. Synd att vägen vi ser att jag står på inte är densamma.

Det här är den enda negativa kommentar jag fått sedan jag startade sidan för två veckor sedan. Den enda negativa, bland hundra positiva. Det gör mig lite irriterad, men samtidigt är det ju den kommentaren som får mig att inse ännu mer hur mycket alla de andra faktiskt betyder för mig. Jag har fått en negativ respons och två småbittra kommentarer, som helt säkert var en följd av diskussionen som visas ovan.

Och nu har det under kort tid inkommit positiva kommentarer från flera håll. Jag såg precis att Lina Forss kommenterat mitt projekt. Lina Forss, vars bok är en av de bästa jag läst. Den Lina Forss, som jag nyligen skrivit om. Inte för att hennes positiva feedback är värd mer än någon annans (okej, lite kanske, men inte så mycket) men ändå. Lina Forss. Hon är också en människa, precis som du och jag. Tänka sig.

Men vad är väl en ilsken kritiker. Hennes liv går väl ut på att granska allt i sömmarna i hopp om att hitta en sprucken tråd att ilsket påpeka om. Vad vet jag. Jag är inte någon.

Kär lek, så sanslöst bra! Vilket mod, vilken rå ärlighet, vad skönt. Så, om förlag: Även om det tog tid har nu även förlagen drabbats av den ekonomiska verkligheten och där man tidigare hade råd att anta manus under bearbetning riskar de nu ogärna sina slantar och låter därför författaren arbeta om utan avtal. Tråkigt såklart, och kanske svårt ekonomiskt men låt dig inte nedslås av det, du har ju flera som gillar och det, det är det riktigt fantastiska. Tålamod, innerligt outhärdligt och svårt, men tänk på det som att vänta barn eller nåt, du bär på en fantastisk hemlighet som du snart med största sannolikhet får dela med världen.

Så en annan sak. Alla författare jag känner verkligen verkligen lever på brev som dina, ibland till och med byter jag fina recensioner med bästa kollegor för att det är så himla stort att bli sedd. Så verkligen, tack igen. Att få samtala om sina påhittade låtsasvärldar är så maxat som nåt kan bli, det gör skrivande värt varenda ögonblick av vedermöda. Hejhej Lina

Detta inlägg publicerades i Skrivande. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Jag, jag är ju inte ens någon?

  1. Jennifer skriver:

    Mycket bra skrivet Malin 🙂

  2. Anitha Östlund skriver:

    Jag ser samma sak på kapitel1, och det bästa sättet att ta sig an dessa internettroll är att helt enkelt ignorera dem.
    Att börja diskutera med dessa underliga, bittra människor är dömt att misslyckas.
    Alla kan inte älska alla, eller ens tycka om.
    Att vara författarinna innebär att man syns och förhoppningsvis berör, och jag tackar gudarna för att jag fått ynnesten att kunna förmedla historier som folk gillar.
    Och det är det du också fått. En gåva som säkert sticker i ögonen på vissa. Så strunta i trollen och begrav dem i skogen där de hör hemma.
    Kramar Anitha

  3. Jenny skriver:

    Det är jag Jenny Maria Nilsson som inte ville gå med i Malins fansida. Det var den tredje förfrågningen den dagen att gå med i en privat fansida för en person vars arbete jag inte känner till.

    Jag vill att du ska lyckas Malin, jag vill att du ska tro på dig själv. Jag tycker det är utmärkt att du har eller försöker ha god självkänsla när det gäller din förmåga. Det vore oförskämt av mig att ha åsikter om huruvida du skapar en fanpage för dig själv på FB. Jag önskar dig all lycka till och att dina drömmar slår in.

    Men jag vill inte inte gå med i din fanpage. Tidigare har jag ignorerat förfrågningarna, nu gav jag för första gången en motivation. Som kritiker lever jag på min trovärdighet i mitt tyckande och jag skulle aldrig slentrianmässigt tycka något.

    • malinthewriter skriver:

      Det gör mig absolut ingenting att du inte vill gå med i den sidan, det är fortfarande inte det som är grejen. Inte ens att det var du som skrev det du skrev. Tror inte heller att du menade att låta som du gjorde, eller om vi kanske inte läser samma sak. Bara genom att inte gå med i den sidan förstår jag att du inte vill gå med. Det behövs ingen ”motivation” i form av jag vill inte bli ett fan för jag är inget fan av ditt skrivande. Plus att jag skriver ett dm till dig och du sätter upp ditt svar på ”anslagstavlan” till allas beskådan för att poängtera extra hårt för mig och alla andra vad du tycker. Ser inte poängen.

  4. Patrik Norrlund skriver:

    Man förvånas över folks dumhet. Varför följer hon dig om hon har så totalt ointresse? Och blir fövånad över att du tar bort henne? Visst, jag hoppade inte högt över att få ett sånt DM heller, och har inte heller gått med i Facebookgruppen. Hade jag blivit riktigt irriterad så hade det blivit unfollow och inte mer med det.

    Men att lägga tid på att skriva såna här meddelanden… haha. Mycket patetisk människa. Frågan är om Sverige någonsin blir kvitt jantelagen. Ingen får sticka ut från mängden eller säga saker som ”jag är bra”. Man blir ju lite trött.

    • malinthewriter skriver:

      Samtidigt är det (faktiskt) flera som tagit emot det positivt, så jag vet inte. Ska man låta bli för att inte riskera att göra någon förbannad? Med ett dm? Om året? Jag har aldrig skickat dm förr. Det är inte så att jag skickar ut det en gång i veckan, utan en gång. Liksom. Det tar tre sekunder att läsa, sedan är det bara ignorera det.

      Och inte blir jag sur för att du inte gjort det.
      🙂

  5. Jenny skriver:

    Den tredje tweeten som Malin återger: ”Vill tipsa @malinthewriter om det bästa sättet att ”piss off” en kritiker är att skapa en personlig fanpage för sig själv som författare >” – är kapad.

    Slutet lyder: ”> och sedan be människor man inte har någon aning om vad de tycker om en och ens skrivande ‘joina’ den.”

    Det vore oanständigt av mig att bli sur för att någon skapar en fanpage för sig själv. Det är inte alls det jag har åsikter om.

  6. annaljungdahl skriver:

    En liten skunk kan förstöra doften från en hel rosenträdgård. Tyvärr. Men det är lättare sagt än gjort att bara fokusera på allt det positiva, jag vet. Och hon har fel. Marknadsföring är nyckeln i dagens samhälle. Vi blir överösta med reklam och det är ingen som blir förolämpad av det. Den tid då man kunde sitta på sin kammare och vänta på att bli upptäckt är sedan länge förbi.
    Det handlar inte om att tro att man är något, det handlar om att få möjlighet att ägna sig åt det man älskar – att skriva. Min bok har också en sida på Facebook och jag tänker inte skämmas över det.

  7. Ronnie skriver:

    Trist att det blir så här Malin, men det är alltid någon som tar illa upp. Nu ser jag att ”Jenny” svarar att hon har fått flera förfrågningar på samma dag och det kan väl förklara en del. Själv blir jag oerhört irriterad på spammejl som är likadana och kommer gång på gång. Det här är inte samma sak men det kan vara droppen…
    Jag önskar dig ändå lycka till Malin men var beredd på att flera kan ha uppfattat det negativt.

    • malinthewriter skriver:

      Visst är det så, men (som vanligt) överskuggas alla positiva reflektioner av en negativ. Och egentligen handlar det ju inte ens om en enda kommentar från en enda människa. Att folk uppfattar uppstickare som negativt är ingen överraskning. Och ta illa upp för ett dm på Twitter? Come on …

      • Jenny skriver:

        Det här är bisarrt.

        Jag upprepar det igen Malin: jag tog inte illa upp av din förfrågan. Jag tackade nej med motiveringen att jag inte var ett fan av ditt skrivande. Det var onödigt, men som kritiker försöker varje dag människor få mig att bli fan av dem själva. Det är alltså ett spammande och jag tänkte att tydlighet kanske är bra.

        Alltså, jag betraktar inte dig som någon ”uppstickare” och du har inte förargat mig med din ursprungliga fråga. Det fanns absolut inte anledning att ”unfollow” dig. Det var du som kände dig kränkt och arg och omedelbart slutade följa mig. It’s your prerogative.

        Åter, må du hyllas som författare, må dina drömmar slå in. Jag önskar dig lycka till.

        Detsamma önskar jag er andra – lycka och kärlek i era liv. Om ni finner nöje i att tro att jag är en patetisk, bitter jantelagsmänniska som vill förstöra för folk – så bjuder jag på det.

        Människors åsikter om mig skrämmer mig inte. För jag vet, åtminstone i det avseendet, vem jag är.

      • malinthewriter skriver:

        Du kanske borde ta det som en komplimang, att människor vill att du ska bli deras fan, istället för att bli arg? Tror inte du vill förstöra för någon. Men faktum kvarstår att jag inte ser varför du valde att följa mig från början, när du inte på något sätt är intresserad av vem jag är. På så sätt vore det kanske bra att skicka ut dm till alla som följer mig, så att de som inte har något intresse alls av det jag gör kan sluta följa mina ointressanta tweets.

  8. Karin skriver:

    Hear, hear.
    Well, OM jag hade fått tre förfrågningar om att joina/bli fan of en okänd författar(wannabees?)sida någonstans och ignorerat dem i sedvanlig ordning, hade jag mycket väl kunnat reagera som Jenny Maria den fjärde gången.
    Även om det troliga är att jag hade unfollowat utan att göra något väsen av det.
    Bara så att ingen får för sig att JM är ett unikum här i världen.

    Lycka till med writandet, Malin!

    Allt gott,

    Karin

  9. Pingback: 2010, det sociala året | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s