Ännu mera följebrev!

Efter mitt lilla inflikande inlägg gällande följebrev som jag publicerade igår blev det en del diskussioner här bloggen och Twitter, samt ett par blogginlägg på annat håll. Daniel Åberg nämnde ämnet i sin blogg, och har nu även publicerat sitt följebrev från 2004 till allmänhetens beskådan. Det vågar inte jag göra, I tell you.

Mattias Boström, verksam hos Piratförlaget, har idag bloggat om vikten av att bifoga ett följebrev. Eftersom jag tidigare läst Piratförlagets frågelåda gällande manus var det kanske inte så mycket nyheter, men det är alltid lika fascinerande att läsa. Folk frågar om man i följebrevet bör avslöja vem som är ”the bad guy och vem som är the good guy”. Tydligen är det också väldigt vanligt att folk bara bifogar en liten lapp som lyder ”manuset får tala för sig självt”.

För mig kan egentligen hela processen med ett manus jämföras med en arbetsansökan. Redan innan man söker jobb vet man vad man vill uppnå, men man måste göra vissa förberedelser. Det vill säga skaffa en utbildning, för utan utbildning kan man inte få det där jobbet.

Det enda kravet, om än nog så stort, för att skicka in ett manus är att ha ett manus att skicka in. Så man skriver. Och skriver. Och skriver.

Dagen kommer då utbildningen är klar, och arbetsansökan kan skickas in. CV, meriter och studier radas upp i ett Word-dokument och skickas in.  Tänk er här att den här personen som VÄLDIGT gärna vill ha det här jobbet, istället för att bifoga ett personligt brev, lämnar en lapp där det står ”mitt CV får tala för sig självt”.

För mig är följebrevet lite som att bli kallad till en anställningsintervju. Man vet att det kanske inte blir något och att ens erfarenheter i övrigt gör att man ändå inte kan få jobbet (det vill säga att manuset inte är tillräckligt bra), men ska man strunta i den chansen då? Slänga på luren med ett ”ni får grunda ert beslut på det CV jag har skickat er”? Nej, det skulle väl ändå ingen göra?

Precis som ett personligt brev är följebrevet en möjlighet för mig att utan ramar kortfattat måla upp vem jag är, vad jag vill och varför jag gör som jag gör.

Ett bra följebrev kan få ett mindre bra manus att bli antaget, samtidigt som ett dåligt följebrev kan få ett mycket bättre manus att hamna i papperskorgen. Det är vad jag tror. Ja, jag tror. För egentligen vet jag inte så mycket. Inte ens i kyrkan. Framförallt inte i kyrkan.
Amen.

—-

Ännu mera följebrev:
Christoffer Carlsson

Bokbrunetten

Debutantbloggen

Kristina Roos

Det här inlägget postades i Skrivande. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ännu mera följebrev!

  1. Ping: Det heliga följebrevet « Moster Ingeborg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s