”De fattiga i Lodz”, Steve Sem-Sandberg

Nu måste jag skriva en recension på den här boken så jag slutar läsa den. Den är inte dålig, men den är så tjock och mäktig och de senaste femtio sidorna har jag mest skummat. Jag tittar på sidorna, vänder blad, bläddrar tillbaka för att kolla vad det var jag inte läste. Sedan glömmer jag det igen.

När jag hade läst ett par kapitel av ”De fattiga i Lodz” minns jag att jag tänkte ”Oj, tänk om hela boken kunde fortsätta så här”. Varje kapitel var som en berättelse, en saga berättad med känsla och stil. Vid insikten, som infann sig då och då, om att det inte handlar om en saga utan om en av världens egenhändigt största katastrofer gjorde mig stundtals illamående.

Det är ett mäktigt verk och fullt förståeligt att den blivit rosad och prisad, men jag orkar inte läsa färdigt, iallafall inte just nu. Jag har läst och läst och läst men mitten av boken kommer aldrig. Och det är många namn och mycket som händer vilket gör den tung för huvudet att läsa. Sidorna är tunna men boken är tjock och innehållet jobbigt. Spädbarn som kastas ut från fönster. Gamla och sjuka som fraktas bort och tillbaka kommer bara blodiga kläder.

Kanske jag tar upp den någon annan gång, men nu stannar jag upp. På sida 317/662.

(6/10)

Detta inlägg publicerades i Betyg 4-6, Biografi, Bokrecension, Bonniers. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s