Jag kan inte påstå att jag bryr mig om hur det går för någon särskild i boken. Jag känner inte med någon. För någon. Förutom möjligen i slutet då jag vid ett tillfälle var nära att börja gråta, men det kan likaväl ha berott på trötthet. Trötthet som kom sig av att jag inte ville sluta läsa, för även om jag inte brydde mig nämnvärt om bokens karaktärer var jag så vansinnigt besatt av att få veta hur det skulle gå. ”Nu ska jag sova … bara en sida till. Och en till … okej ett kapitel till.” Som en drog. Som gjorde mig hög. Som om varje sida haft ett tunt lager av kokain. Lite till. Lite mer. Hela tiden.

Språket är bra i ”Hypnotisören”. Karaktärerna ganska tråkiga, lite röriga, särskilt i första halvan av boken. Tempot och spänningen försvann en aning under de sista hundra sidorna. Handlingen är våldsam och fängslande. Och sjuk.

Jag väntar att det ska komma något sorts inslag över hypnotisörens namn, men det kommer aldrig. Ingen humor. Inget allvar. Jag menar, heter man Erik Maria Bark bör väl ändå någon reta en lite om inte annat?

Det tog lång tid innan jag orkade läsa den här, helt enkelt för att jag var så trött på den. Spyless. Utan att ens ha läst den, men nu vill jag läsa nästa, den där boken som gör mig hungrig därför att den låter som mat. Jag vill ha mer.

(8/10)

Andra litteraturbloggare om ”Hypnotisören”:
Boktoka
En annan sida
Bokhora