”Don Quijote”, Miguel de Cervantes Saavedra

Så blev det dags, listans numero uno, upp till bevis. Don Quijote är en man de flesta har hört talas om, men hur många vet egentligen vem han var?

Till att börja med skrevs ”Don Quijote” i början av 1600-talet. Den är alltså 400 år gammal. 400 år. Det är lite sjukt, gjorde mig genast skeptisk eftersom jag brukar ha svårt att läsa språket i böcker som är knappt hundra år. Och visst är det lite jobbigt, men inte kanske just språket i sig, men kommateringen mina vänner. Det är ett missbruk utan dess like. Det är antingen minst två kommatecken i varje mening eller inget, finns inget mellanting. En del meningar är tre rader långa utan ett enda kommatecken, och i nästa smyger sig detta (alltför ofta) enerverande tecken in mellan vartannat ord.

Det var det, det var språket. Nu över till det roliga.

Innan jag började läsa visste jag inte alls vad som väntade, men eftersom det är ”Världens bästa bok” tänkte jag att det gissningsvis skulle vara något allvarligt, djupt, lite krångligt och oförståeligt. Redan i företalet började jag ana att mina tidigare aningar inte var särskilt riktiga, för där låg jag i soffan redo att sucka, men istället blev det till att skratta högt.

Någon som inleder sin bok med ”SYSSLOLÖSE LÄSARE!” har enligt mig en fantastisk portion humor. Läste vidare i boken och vet ni vad den den handlar om? Kanske någon nu nickar framför skärmen medan andra höjer ett ögonbryn som visar ”NEJ!”. Hur som helst.

Don Qujote är en man som är lite udda och vars främsta nöje är att läsa romaner om riddare och medeltid. Plötsligt en dag börjar Don Quijote att blanda ihop verkligheten med den värld han så ofta besöker i litteraturen. Don Quijote utnämner sig själv till riddare, utrustar sig med vapen och häst, sedan beger han sig ut i världen. Han träffar bekanta i närbelägna byar som alla försöker få honom att förstå att han blivit knäpp, och att medeltiden för längesedan är förbi. Det bryr han sig givetvis inte om utan fortsätter att utmana människor till diverse ”strider” som han läst om i böckerna. Han reser vidare och försöker övertala värdshus att låta honom bo där gratis eftersom han är en riddare.

Jag blev chockad av den här boken, det måste jag erkänna. Den här typen av varmhjärtlig humor hade jag inte väntat mig. Alls. Jag har nog aldrig läst något liknande, och även om jag stannar på sida 131 förstår jag helt klart charmen och populariteten. Jag blir lite störd av språket, och riddarhistorier är inte alls min grej. Det är därför jag stannar, men kanske jag tar upp den vid ett senare tillfälle. För mig är den måhända inte en av de bästa böckerna jag läst, men ändå på något sätt är den en av de bästa läsupplevelserna. Går det ihop? Fungerar det? Är det möjligt?

Den som är innerligt litteraturintresserad bör absolut läsa ”Don Quijote”, om inte hela så i alla fall några kapitel. Det är en otrolig känsla att läsa ett sådant gammalt verk som förmedlar så mycket på varje sida. Den känns tidlös, på något sätt. Och innerligt varm.

(8/10)

Det här inlägget postades i Övriga förlag, Betyg 7-8, Bokrecension, Humor, Klassiker. Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Don Quijote”, Miguel de Cervantes Saavedra

  1. Ping: 100 böcker du bör ha läst | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s