”Jag är Ozzy”, Ozzy Osbourne

När jag såg ”The Osbournes” på teve hade jag svårt att tänka mig hur denna darrhänta man kan vara satanist. Nu när jag läst boken förstår jag att han inte alls är det, utan Ozzy är precis så som han ger sken av att vara: En långhårig rocker med stundtals översjuka idéer och alldeles för många droger i kroppen, men någonstans där inne gömmer sig ändå en känslosam innerlighet och en stor portion humor. Jag gillar Ozzy skarpt.

Till en början irriterade jag mig på språket, och korrekturfel som dyker upp alldeles för ofta, men det är nog inte en lätt bok att vare sig korrekturläsa eller översätta. Till att börja med är det mycket dialog, men de är ofta inbäddade i texten och på olika sätt. Ingen är den andra lik, så det är klart att det kan vara svårt att få till en konsekvens när dessutom boken är författad av någon vars enda tillstymmelse till rutin bestod av att börja varje morgon med att svepa en öl (följt av ytterligare åtta, samt ett par flaskor sprit). Bestämt kan det inte ha varit jättelätt.

Det andra irritationsmomentet med texten är den ibland något för talspråkiga och barnsliga tonen. Det står exempelvis bajskorv (och många andra ord som börjar eller avslutas med bajs) på väldigt många ställen. Visst är det så att Ozzy ofta säger ”shit, shitload” och sådant, men blir det verkligen likvärdigt att översätta det till bajskorv? Skulle en svensk hårdrockare gå runt och säga ”Jävla bajskorv”? Känns inte så troligt.

Det här är en biografi som uppenbarligen är skriven som en ursäkt till många av de människor som Ozzy Osbourne sårat genom åren. Visst är de smygsamt inbäddade bland raderna, men ändå väldigt tydliga. Det handlar mycket om före detta frun som han misshandlade och var notoriskt otrogen mot. Ursäkter till barnen som han aldrig umgicks med. Sharon, denna kvinna vars styrka jag aldrig förstått ursprunget till förrän nu. Och en hel del andra kända som helt främmande, som Ozzy både sett upp till och sett ner på under sin framgångsrika karriär.

Jag har läst ganska många biografier genom åren, och tyvärr är det så att den ena är den andra lik. Just den här biografin tänkte jag att den nog skulle vara lite som att läsa Mötley Crues eller Marilyn Mansons biografi en gång till, men det visade sig vara något helt annat. ”Jag är Ozzy” har en hel del ingredienser som de båda andra saknar, och det är 1. Variation 2. Humor 3. Ärlighet.

Det är lätt hänt att en biografi blir upprepande, som i Mötley Crüe kände jag att halva boken var likadan som den andra halvan. Den kunde alltså ha varit hälften så tjock och ändå fått med allt. Det händer inte här. Visst, Ozzys biografi börjar, precis som alla andra, med hans fattiga uppväxt, men det finns ändå vissa grejer som sticker ut. Hela tiden. Jag skrattade mycket. Grät en gång. Ozzy har gjort en hel del fördjävliga saker mot andra människor och även djur, men han ber om ursäkt för det. Han har inte den där ”rockstjärneattityden” som säger att ”jag gjorde så för att jag kan” och sedan inget mer. Ozzy säger ”jag gjorde så för att jag kunde, men det var så jävla dumt gjort och jag ångrar mig hela tiden”.

Ju mer jag läste desto mer ville jag läsa. Alla dessa berättelser. En klar favorit är den om kyrkoherden (eller om han var präst, något sådant religiöst var det i alla fall). I samhället där de bodde fanns en kyrkans man som då och då brukade göra oanmälda hembesök till folk i bygden. Han kom alltså hem till Ozzys fru som skulle bjuda på kaffe, men den enda kaka hon hittade i skafferiet låg i en burk med en dödskalle på. Frugan tänkte inte på det och gav kakan till kyrkoherden i alla fall. Sedan såg fåraherden utomjordingar på sin gräsmatta i tre dagar.

Och ironin, hela Ozzys liv är ironiskt förhållande mellan livet och drogerna. Han drack mängder med sprit och tog fyrtio piller varje dag i fyrtio år, men när är det han nästan dör? Jo, när han kör fyrhjuling i tio kilometer i timmen bakom huset.

Kontentan av hela boken summeras väl egentligen av en enda fråga som ställs flera gånger och den är: Hur kan Ozzy Osbourne fortfarande leva?

Det här en biografi som blir bättre och bättre ju mer man läser. Början var sådär, mitten var bra, slutet ville jag inte skulle vara slutet. Till en början hade jag tänkt ge den en sexa eller möjligen sjua, men om jag bortser från det smått bristande språket är det en riktigt bra berättelse.

(8/10)

Detta inlägg publicerades i Betyg 7-8, Biografi, Norstedts. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till ”Jag är Ozzy”, Ozzy Osbourne

  1. Jessica skriver:

    Blev kyrkoherden en fåraherde också? 😉

  2. Maria Engelwinge skriver:

    Ja du, Malin, du kan recensera som få:) Nu har du fått mig att beställa den här boken, och även Sharons självbiografi. Ska bli mycket spännande att läsa. Jag älskar ”The Osbournes”, har de på DVD. Döpte faktiskt mina hundar till Ozzy och Sharon *s* Fast lilla Sharon gick bort bara 1½ år gammal.

    • malinthewriter skriver:

      Tror tyvärr inte att jag kan ta åt mig äran till den här bra boken, men du kommer antagligen att gilla den! Blev också sugen på att läsa Sharons självbiografi. Vilken kvinna alltså! Du får uppdatera mig sen hur den var 🙂

  3. Maria Engelwinge skriver:

    Ja, vilken kvinna! Du får hålla utkik efter recensionen på bloggen:).
    Kram!

  4. Pingback: Erik Laakso | På Uppstuds » Ozzy Zig got his gig

  5. Pingback: Jag är Ozzy (2010) « Ord av Jerry

  6. Pingback: Tips på bra biografier | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.

  7. Pingback: www.roadtrack.no - Malinthewriter om “I am Ozzy”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s