En del böcker lyckas påverka mig mer än andra, som den här. Den får mig exempelvis att på allvar undra om jag är riktigt frisk, alltså verkligen på riktigt, är jag frisk?

Jag skrattade åt baksidestexten. Jag skrattade åt dialogen på första sidan och jag skrattade åt i stort sett alla dialoger som var skrivna efter den. Kanske det var totalt tio sidor som jag inte fnissade framför. Men alltså, hur kan jag skratta så mycket?

”Stilla dagar i Mixing Part” handlar om en man som åker på semester med sin familj, men istället för att följa med på deras utflykter sitter han i stugan och tänker på teater och på Nigella, hon som lagar fettbomber i teve ni vet. så teater och Nigella, hur roligt kan det vara? Jävligt roligt om man frågar min kompis som varit i min närhet under hela helgen när jag läst den. ”Lyssna här, lyssna här”, sa jag hela tiden och hon lyssnade och förstod väl inte riktigt sammanhanget där dialogerna hörde hemma. Inte så konstigt. De sista kapitlen var lite mindre roliga dock, måste jag erkänna. Vet inte riktigt vad som hände.

Erlend Loe använder sig av ett imponerande dialogmakeri. Mer än 80 % av boken består av avskalade dialoger, på det sättet att de varken omgärdas av citattecken eller avslutas med något avslut liknande ”sa Telemann”. De liksom bara finns där, mitt i allt. Flera sidor i följd. Ibland kan det bli lite tungt innan jag förstod vem som sa vad, men särskilt i början. Sedan visste jag precis vem som pratade på vilket sätt. För den som själv är intresserad av att skriva kan därför den här boken även vara intressant att läsa just ur den aspekten, eftersom dialoger är något som är de flesta böckers största svaghet.

Förutom allt detta innehåller boken även den längsta meningen jag mig veterligen någonsin har läst. Den finns på sida 43. Eller, den börjar på sida 43 kanske jag bör tillägga.

Boken i sig är mycket läsvänlig. Det är luftiga sidor med goda marginaler. Det negativa är väl kanske att den går lite för snabbt att läsa igenom, men så tenderar det att vara med de flesta böcker som är riktigt bra. Priset på 248 kr känns kanske en aning dyrt med tanke på det, trots allt, ganska tunna antalet tangentnedslag som boken innehåller. Men å andra sidan, gillar man boken så gillar man boken. Och är pengar lite av en bristvara så här när december närmar sig kan man alltid låna på biblioteket, eller ännu hellre önska sig den i julklapp. Finns det något bättre än att få böcker man verkligen vill ha i julklapp? I think not.

Omslaget kan vid en första omslag ses som gräsligt, i synnerhet om man inte vet vem Erlend Loe är. När jag läst boken känns omslaget passande i sammanhanget. Sammanhangen. Nigella på framsidan. Nigella på insidan. Den där Telemann, som är bokens huvudkaraktär, är smått besatt av denna formrika kvinna. Hysteriskt roligt.

Kanske jag är frisk, kanske jag är sjuk. Skrattade gjorde jag i alla fall, och eftersom ”Naiv. Super” hade samma effekt gissar jag att den erlendiga humorn helt enkelt går hem hos mig.

Jag tror att var och en enkelt kan avgöra om det här är en passande bok för en själv, helt enkelt genom att läsa baksidestexten. Tycker man inte att den är det minsta rolig kanske man inte uppskattar resten. Tycker man att den är helknäpp, absurd och får en att fnissa redan där har man en spännande resa framför sig.

Auf wiedersehen!

(9/10)

Andra bokbloggare om ”Stilla dagar i Mixing Part”:
Bjäre Bokhandel