”Svindlande höjder”, Emily Brontë

Än en gång har jag läst en klassiker vars språk letar sig in genom ögonen på mig och bringar huvudvärk.

”Jag vill hoppas att min läggning är något tämligen enastående, något som bara utmärker mig ensam: min kära mor brukade säga att jag aldrig skulle få något ordentligt hem, och så sent som nu i somras visade jag också att jag absolut inte förtjänade det.”

Det här är ett ganska snällt exempel, men eftersom mina minipost-its inte fanns till hands när jag läste boken har jag inte markerat någonstans. Men det vimlar av skiljetecken, och då inte bara kommatering. Egentligen är det nog själva typografin som stör mig mest, på sättet dialogerna är uppställda, och hur liten texten är. I andra hand kommer Emily Brontës skriv sätt i stort. Det är långa meningar som behandlar flera olika saker eftersom de aldrig tar slut. Inget ”en sak per mening” här inte. Jag störde mig så otroligt på språket att jag inte ens kunde ta till mig handlingen, för precis när jag läst något som inledningsvis började bra slutade det med att jag satt med rynkade ögonbryn för det där braiga övergick alltid till något annat.

Jag som älskar kärleksromaner borde ju ha blivit som fastnaglad av den här efter allt gott jag hört om den. Kanske det är en dålig översättning eller kanske jag blivit för överkänslig gällande specialtecken i text, men jag klarar inte av det.

Språk? Nej! Handling? Nej! Typografi? Nej! Rekommendation? Nej!

(2/10)

Andra bokbloggare om ”Svindlande höjder”:
Tekoppens tankar

Annonser
Det här inlägget postades i Övriga förlag, Betyg 1-3, Bokrecension, Klassiker. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till ”Svindlande höjder”, Emily Brontë

  1. MariaH skriver:

    Har inte fallit för den heller men gillade faktikt Jane Eyre

  2. man får se till att få tag på rätt upplaga

  3. Traxy skriver:

    Oj, ja, det låter onekligen knöligt att läsa. Jag läste den på engelska för ett år sedan och tyckte inte språket var så bökigt (mer än när det skrevs på dialekt, men som tur var fanns det förklaringar!) och boken är betydligt bättre än någon av de filmatiseringar jag sett. Sedan är Wuthering Heights en underlig historia också, så det är väl lite antingen älskar man den eller så hatar man den. Själv förstår jag inte riktigt lockelsen, eftersom den enda vettiga människan i den är Nelly!

    Emily (och Anne) har en mer direkt stil när det gäller att skriva, Charlotte har en tendens att svamla, men ja, jag föredrar definitivt Jane Eyre. 🙂

  4. malin skriver:

    Men hur kan detta vara, den som är SÅ bra! Även om jag kan hålla med om att språket är något för sig, så tyckte jag att man var tvungen att vänja sig efter ett par sidor. Som sagt kanske har du fått tag i en kass översättning…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s