Det här med att ögonen aldrig åldras…

Det brukar sägas att ögonen är det enda som aldrig åldras på en människa. Oavsett hur gammal man är ser ögonen likadana ut. Människor som inte träffats på 40 år kan plötsligt känna igen varandra bara genom detta. Det är fint, säkert ligger det mycket sanning i det också. Men som jag önskar att hjärnan kunde bli färdigutvecklad nångång.

Nu redigerar jag. Igen. Manuset. Det går bra. Jag hittar fel, brister. Ser de där förslagen till förbättringar jag fått från olika håll. När jag började den här redigeringsomgången funderade jag först hur jag kunde skicka in det jag skrivit tidigare. På de två första sidorna hade jag skrivit ”hon la sig på sängen” tre gånger. Alltså hon la sig tre gånger på två sidor trots att det skulle ha varit en gång. Mycket liggande, av felaktig kvalitet kan man säga. Men jag vet hur det gick till, jag börjar vänja mig nu. Det är den typen av misstag som lätt kryper in när man ”bara ska ändra lite”. Vips har man ändrat på flera ställen vid olika tidpunkter. Sedan upptäcker man att de sextio sista sidorna av manuset dessutom har ett felaktigt typsnitt. Hur det gick till undrar jag fortfarande. Fult typsnitt var det också. Och stort, flottigt. Bläh. Kan i och för sig hoppas att förläggaren läste så långt, men ändå inte. Vilka misstag man kan göra. När slutar man lära sig? Är det i kyrkan på sin egen begravning?

Annonser
Det här inlägget postades i Kär lek?, Skrivande. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s