”Den stygga flickans rackartyg”, Mario Vargas Llosa

Det har varit mycket prat om årets nobelpristagare i litteratur minsann. Att han är politisk inkorrekt. Att han är gubbsjuk. Att han borde ha vunnit nobelpriset för tio år sedan och att det nu borde ha varit för sent. Personligen ser jag inte vad tid har med talang att göra.

”Den stygga flickans rackartyg” handlar om en livslång förälskelse som från ena parten är stadig, medan den andra parten går av och på när det behagar.

Visst hade det inte gjort mig något om alla dessa politiska avsnitt, främst i bokens första del, varit en aning avskalade. Och många gånger kände jag att det kom in nya karaktärer, vänner till Ricardo, som beskrevs ganska ingående men sedan bara försvann utan att fylla någon större funktion i berättelsen. Dock var det mindre av även den varan under andra halvan, där det dessutom kom in en hel familj som jag verkligen så att säga fick känslor för.

Den ojämna detaljrikedomen i miljöbeskrivningarna störde mig en aning. Ibland kunde namnet på ett förbipasserande kvarter ta upp flera sidor, medan en utlandsresa nämndes i förbifarten med en halv rad. En del scener är så återkommande att de blir uttröttande. En beskrivning är att Ricardo flera gånger när han träffar Den stygga flickan Lily ständigt påpekar hur smal hon har blivit. Sedan går det ett kapitel till och hon blir ännu smalare. Och så vidare.

Gällande gubbsjukan tror jag väl knappast att den här boken tillhör de mer extrema, för någon gubbsjuka märker jag inte av. Han har ganska många ”erotiska” scener, men jag har satt den beskrivningen inom situationstecken av en anledning.

De ljuva safter jag sög ur hennes inälvor.

Det är ju inte direkt så att man riskerar att halka av stolen. Faktiskt började jag skratta högt, men kanske det är den typen av liknelser jag ska ta mig an för att vinna Nobelpriset år 2043.

Så, vad tycker jag egentligen om Mario Vargas Llosa? Tja, något heltäckande omdöme går inte att göra baserat på en enda bok, men ”Den stygga flickans rackartyg” är trevlig läsning, och jag kommer helt klart att läsa mer av honom. De båda huvudkaraktärerna är tydliga och lätta att ta till sig, lätta att förstå.

Skriva, det kan han, och det märks på språket att Vargas Llosa inte är någon nykomling i författarvärldens toppskikt.

(7/10)

Andra bokbloggare om ”Den stygga flickans rackartyg”:
Du är vad du läser
Stringhyllan
A fraction of the web
Wind up women

Annonser
Det här inlägget postades i Bokrecension, Klassiker, Norstedts, Relationer. Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Den stygga flickans rackartyg”, Mario Vargas Llosa

  1. Ping: Mario Vargas Llosa till bokmässan! | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s