Maja råkar såga av sig tummen under en skulpturlektion, vilket leder till att hennes pappa undrar om hon gjorde det med flit, om hon ville skada sig själv, om hon mår dåligt. Maja förstår inte varför han får för sig något sådant, så hon blir förbannad. Detta påminde mig dessutom extremt mycket om den gången min mamma försiktigt knackade på dörren till mitt ungdomsrum och allvarligt men till synes avslappnat nästintill viskade: ”Malin, är du ensam?” Anledningen var att jag lyssnat på på Akons Mr.Lonely typ tjugofem gånger, och när jag inte lyssnade på den gick jag runt och nynnade. Nu lyssnade jag på den för att jag tyckte den var väldigt bra, men förutom det, vilken tonåring känner sig inte ensam?

Maja bor tillsammans med sin pappa, har en knepigt förhållande till sin mamma, som i sin tur en dag är försvunnen och omöjlig att få tag på. Det leder till mycket oro för Maja, och lite deckarkänsla för mig som läsare. Förutom tonårsdramatik, känslostormar, roliga dialoger och ännu roligare tankar är boken alltså även spännande.

Jenny Jägerfeld skriver humoristiskt, men kan även snickra till lite mer obehagliga känslor mellan varven. Intrigerna känns till skillnad från Johanna Thydells bok ”Ursäkta att man vill bli lite älskad” ovanliga men ändå inte orealistiska. ”Här ligger jag och blöder” är en sådan ungdomsbok som får mig att undra vad som definierar en ungdomsroman, och det blir ganska klart att det är just huvudkaraktärens ålder som är avgörande, för något annat kan jag inte se. Språket känns inte enkelt, dramatiken känns inte som något jag redan läst fem gånger förut. Den är så rolig, så sorglig, så igenkännande, så träffande och har ett sådant uppmålat persongalleri att jag vill skicka vänförfrågan till varenda en på Facebook, för jag känner ju dem  alla nu. Facebook och mejl har för övrigt en delaktighet i handlingen, vilket tillsammans med Justin Timberlake gör att den känns väldigt mycket nu.

”Här ligger jag och blöder” vann i år Augustpriset i barn- och ungdomskategorin, och åååh finns det något bättre än känslan av att någon som verkligen förtjänar det vinner en far beyond fantastisk utmärkelse? Utöver innehållet är boken mycket läsvänlig, känns bra att hålla i. Till en början tänkte jag att den lilla storleken på typsnittet skulle göra den lite ansträngande att läsa, men i kombination med ett bra radavstånd och goda marginaler åt alla håll och kanter tänkte jag inte alls på det. Titeln och omslaget gillar jag också.

Och åååååh, jag vill skriva så mycket om slutet, om upplösningen, om obehaget, lyckan, olyckan, tankarna och beskrivningen som var så målande att jag började undra om kanske jag är sån? Läs, och du kommer att förstå.

(9/10)

Andra bokbloggare om ”Här ligger jag och blöder”:
En bok om dagen
Bokhora
En bokcirkel för alla