Hur tacklar man en refusering?

Något som faktiskt skrämmer mig lite är att väldigt många verkar tänka

”äh, det är förlagets förlust för att de inte ser min storhet. Astrid Lindgren, J.K Rowling, Stieg Larsson och Stephen King blev också refuserade!”.

Tjaa … visserligen blev Astrid Lindgren, J.K Rowling, Stieg Larsson och Stephen King refuserade innan de blev framgångsrika, men utöver dem så finns det miljoner människor som blivit refuserade och fortsatt att bli det.

Om jag söker jobb inom ett område, som jag verkligen vill ha men ständigt blir avvisad,  vad gör jag då? Tänker att det är deras förlust?

Om jag inte ens blir kallad på intervju saknar jag antagligen kompetens eller utbildning, så jag utbildar mig och skaffar kompetens. Om jag sedermera blir kallad till intervju men sedan blir bortvald är det förmodligen fortfarande något som saknas. I likhet med en refusering utöver det vanliga, kan jag här helt enkelt fråga varför jag inte blev vald, för att sedan förbättra mig efter det. Eller så kan jag strunta i det och tänka att jag är tillräckligt bra som jag är och hoppas på bättre lycka vid nästa intervju.

Visst är det så att vi alla har olika mål med skrivandet, men när jag läser om människor som blivit refuserade 48 gånger under ett par decenniers tid och fortfarande jämför det med Astrid Lindgrens refuseringar … varför? All denna tid som spenderas med att skriva nya böcker när den gamla blivit refuserad med tanken om att ”scenariet inte var rätt, passar inte in i tiden, passar inte in hos förlaget” och så vidare och så vidare och så vidare, istället för att tänka att … kanske jag ska satsa på inte bara skriva nytt, utan också utveckla mitt skrivande?

Antingen strävar man efter att bli bättre, eller så hoppas man att manuset så småningom ska landa hos någon som nöjer sig med det något sämre.

Och ja, visst finns det är det så att ett bra manus ska hamna hos rätt person vid rätt tidpunkt för att det ens ska komma upp för diskussion om utgivning, men det måste fortfarande vara ett bra manus.

Måste. Bli. Bättre. Hela. Tiden.

Men det är ju jag det.

(Mer om skrivande på bloggen.)

Annonser
Det här inlägget postades i Skrivande. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Hur tacklar man en refusering?

  1. Monica O Kolkman skriver:

    Håller med till hundra procent.
    Man måste bli bättre, måste utvecklas.
    Det är i alla fall min strävan. Jag har så mycket att lära. Och i första hand lär man genom att skriva nytt, men det är också livsviktigt med feedback, riktig proffsig sådan, annars lär man sig ju inte av misstagen.

    Jag tycker själv att det är lite fånigt att jämföra med Astrid Lindgren, JK Rowlings mfl.
    Många av dessa ”refuserade” författare blev kanske refuserade EN gång, sedan lyckades de (ja, kanske förutom Rowlings och Stephen King). Stieg Larsson blev aldrig refuserad av Piratförlaget, de hade inte hunnit läsa, och han gick till Norstedt.
    Faktum är väl att de flesta nu utgivna författare blivit refuserade någon gång.

    Att jämföra med ”de stora” säger ingenting om kvaliteten på mitt manus…

    • malinthewriter skriver:

      Ja, visst är det så. Samtidigt kan man givetvis använda sig av dessa argument för att inte hoppet ska försvinna, men om de används som motverkan att utvecklas blir det bara … så fel.

  2. Ping: Tweets that mention Hur tacklar man en refusering? | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer. -- Topsy.com

  3. Judit skriver:

    Nu har inte jag testat att bli utgiven ännu, men …Helt rätt!

  4. Annika skriver:

    Författaren Samuel Beckett uttrycker sig så här:
    ”Fortsätt misslyckas. Fortsätt. Men nästa gång, försök att misslyckas bättre.”
    Rätt tänkvärt, tycker jag.

  5. michaeleriksson skriver:

    Nu hör jag till dem lyckliga som aldrig har refuserats (en fördel med att aldrig ha lämnat in ett manuskript…) och jag känner inte dem människor som du känner, så jag kan bara spekulera. Dock vore min spekulation att detta helt enkelt är ett sätt att behålla motivationen och självförtroendet. Även att de flesta inte tänker ”storhet” utan kanske ”värde”.

    Frågan om att förbättra sig ligger egentligen på en annan axel: Man kan ju använda detta trick och trots detta förbättra sig eller manuskriptet. I slutändan är det ju både så att många som är värdiga att publiseras inte lyckas och så att inte alla kan nå denna kvalitet även om de förbättrar sig år för år—för att inte tala om att ett litterärt intressant manuskript kan refuseras för att det inte handlar om glittrande vampyrer. Man kan alltså inte utgå från att fortsatta refuseringar beror på en avsaknad av förbättring.

    • malinthewriter skriver:

      Det finns de manus som är värdiga att tryckas men som av olika anledningar kanske aldrig blir det, men det finns åtskilligt många fler som aldrig blir tryckta för att de helt enkelt inte är tillräckligt bra. Och får man tjugo refuseringar på ett och samma manus … ja, då vill jag ändå påstå att det beror på avsaknad av förbättring. Men det är ju jag det, envis liten jävel 😉

      • michaeleriksson skriver:

        Helt säkert beror de flest refuseringarna på bristande kvalitet—existensen av missförstådda genier innebär inte att alla som känner sig missförstådda automatiskt är genier… Om jag går efter dem skildringar som jag har sett i tex tidningsartiklar eller på andra bloggar, skulle jag dock inte alls vara förvånad om tjugo refuseringar på samma manus händer även för många som överarbetar och förbättrar det. Jag misstänker även, baserande på erfarenheter från andra områden, att skillnaden mellan ett godkännande i det x:te försöket och en ytterligare refusering kan ligga i helt andra förbättringar, tex valet av förlag eller ett utvidgat kontaktnät.

      • malinthewriter skriver:

        Så sant så sant. Skrivande, och framför allt om man eftersträvar att bli utgiven, handlar ju om mycket mer än just manuset man har skrivit. Jag har hört folk som skickat in manus som i följebrevet skrivit att de vill skriva under pseudonym. Det finns såklart anledningar till att göra det, men när deras anledning är att ”jag vill inte att journalister ska börja ringa hem till mig hela tiden” … blir jag lite rädd. Tala om onödigt storhetsvansinne 😉

  6. Maria E. skriver:

    Jag kunde inte sagt det bättre själv, Malin:). Och ibland tänker jag att även om man vill bli utgiven så kanske man kan se lärandet av hantverket som en glädje i sig och en eventuell utgivning som grädde på moset. Jag har lärt mig att bli riktigt bra på en mängd saker utan att ha något annat mål än glädjen över att utvecklas.

    Det sista du skrev som svar här till Michael fick jag skratta lite självironiskt åt:). Visserligen skriver jag inte under pseudonym och inte gick jag ut med någon mediaångest i mitt följebrev heller, men jag har skrivit en del på bloggen om min oro för fokus på min person. Ja, jag erkänner, jag har ett onödigt storhetsvansinne *s*
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s