Det var en tjej i studenthuset som jag bor i som undrade om det fanns någon som ville lära sig lite japanska. Det tyckte jag såklart lät helt underbart. ”Varför det?” frågar många.
”Varför inte?” svarar jag.

Jag har de senaste åren verkligen längtat efter att lära mig ett helt, helt, helt nytt språk. Något som jag inte kan ens det minsta lilla. Japanska kan jag inte det minsta lilla. Den största anledningen är att jag helt enkelt vill veta hur det fungerar, hur början man ens lära sig japanska?!

Jag mottog direkt ett papper med det japanska … alfabetet. Antar jag. Alfabetena(?). För de har ju flera och den första reaktionen blev väl lite … eeeh. En bit av alfabetet ses nedan.

Det är såklart inte enkelt att lära sig, men när hon förklarat lite så var det ändå inte helt omöjligt att förstå sig på. Dock är jag osäker på hur/om jag kommer att kunna lära mig skriva japanska, för när jag gjorde det så…:
1. Blev bokstäverna väldigt olika stora. De började i pt 10 och stegrades till pt 22 ungefär.
2. Det är svårt. Jag kan inte ens rita en vanlig streckgubbe, så det är ju som upplagt för missförstånd eftersom en felaktig böjning ändrar en hel mening.
3. När jag så lyckades skriva några tecken var det som en utomkroppslig upplevelse. Obehagligt faktiskt. Jag såg hur handen rörde sig och såg de där tecknen framträda och tänkte bara: ”Herregud! Vem är jag? Betyder det där nåt? Jag skriver ju Wing Dings!”