Vanligtvis så är jag mycket förtjust i biografier, men när jag läser en sådan som den här känner jag: Blev den tryckt bara för att han är känd? Antagligen inte. Den innehåller säkert en massa bra som jag inte ser.
”Vips så blev det liv” handlar om Bob Hanssons liv, men jag tycker inte att baksidestexten speglar innehållet särskilt bra, för baksidestexten har två huvudspår: Bobs resa i Indien för länge sedan samt Bob tjugo år senare. Väl inne i handlingen finns det flera olika typer av kapitel, de som faktiskt handlar om resan till Indien(bra), men också kursiva kapitel som handlar om tiden när Bob skrev boken(nja. Vet inte vad det är. Kanske det kallas poesi). Utöver det finns det kapitel som går betydligt längre bak i tiden till hur hans föräldrar kom till jorden, och ärligt talat, så himla intresserad är jag inte av Bob Hansson och även om det finns en del humor i texten så är språket inte riktigt min grej heller. Det är till att börja med för mycket utropstecken överallt, versaler, semikolon, samt halva sidor med stora indrag och text inom parenteser som man får läsa om man vill men det är egentligen inte viktigt. Och än en gång, så intressant är inte Bob Hansson att jag förutom att läsa om hans farföräldrar och svävande filosoferande dessutom ska vilja läsa om sådant som egentligen inte är viktigt.
Visst förstår jag vad han försöker göra, men det här passar helt enkelt inte mig. Det känns lite som att han satt sig vid sitt skrivbord och lite sporadiskt börjat skriva om ett minne som dyker upp. Dagen därpå har han gjort samma sak men börjat tänka på något annat och skrivit om det istället.
Jag gillade kapitlen om Indien till en början, men med allt annat som kom i vägen så tappade jag slutligen engagemanget även där och stänger boken på sidan 91.
Andra bokbloggare om ”Vips så blev det liv”:
Dagens bok
Bokfetischist
Malin Johansson - skriver mycket, läser mer. 
Oj, jag förstår din skepsis men gillade det röriga och poetiska. Tänkte dock inte tanken att det var en biografi, utan läste den som ett kåserande verk.
Kåserier är precis vad det känns som, noll sammanhängande text. Jag läser ju mycket biografier och om jag istället tänkt den som ett kåserande verk kanske jag känt annorlunda.. Men, men. Tur vi alla är olika 🙂
tänk om du missar nåt 🙂
Antagligen men den boken var helt enkelt inte för mig… Bättre att gå vidare med något annat som förhoppningsvis är det 🙂
Jag tyckte så mycket om Bob Hansson när jag var tonåring. Alltså älskade. Jag läste hans diktsamlingar om och om igen så att de är alldeles sönderlästa flera av dem. Och sen skrev han en roman (Gunnar) som var ganska okejbra. Och sen kom en självhjälpsbok och någonstans där slutade jag engagera mig i hans skrivande, och numera är han hovnarr i Babel. Det är en tråkig utveckling men jag gillar hans person ändå (var på en skrivkurs han höll i en gång) och hoppas på att han drar sig tillbaka lite från Ranelid-kändisskapsknarkandet så småningom och istället ägnar sig åt att skriva poesi. Den här boken är jag inte heller sugen på och den lät ju verkligen trist enligt din beskrivning. Lika bra att skippa kanske.. 🙂
Haha. Jag minns när herr Hansson besökte mitt gymnasium när jag gick i ettan. Vi var samlade i ett litet rum i en cirkel, men det enda jag minns är att han sa nåt och sen tog han MIN hand och hans ansikte var så obehagligt nära mitt. Sen så ja gymnasiet… ”guuud varför var han tvungen att ta just MIN HAND av alla i hela rummeeeet aaaaaah”. Han besökte även montern där jag jobbade förra året på bokmässan och när han gått därifrån sa jag till en annan som jobbade där vem det var och hon svarade: ”Va?! Var det?! Men det såg ju ut som en uteliggare och illa luktade han också!”
😀
Haha, ja han är lite boheme chic men just den biten gillar jag faktiskt med honom! Förstår att ansiktetnära-grejen var jobbig när man gick i gymnasiet och tyckte att allt var jobbigt. 😀
Skrattar ganska glatt åt allt det här! Älskar Bobs Babelgrejer, vad gillar du dem Malin?
Hrm. Erkänner att jag inte sett hans Babelgrejer… :O Finns de på nätet nånstans tro?