Tidigare ikväll satt jag framför öppenspisen med vovven nedanför den gigantiska fåtöljen och katten på ryggstödet ovanför. Läste. Efter ett tag började tankarna sväva iväg på mitt eget manus och slutligen kände jag bara att: Nu är det dags. Börja redigera igen. Kunde ändå inte läsa för texten jag tittade på omvandlades till stycken som jag själv har skrivit. La ner boken och hämtade datorn.
”Vad gör du?” frågade mamma som satt i fåtöljen bredvid.
”Jag ska skriva på min bok”, svarade jag.
”Men har du inte skrivit boken redan?”
Jag skrattade lite lågt, skrattade väldigt högt inombords. Hur förklarar man den här processen, att en bok aldrig riktigt blir klar? Nu i efterhand har jag kommit på att skriva en bok är ungefär som att renovera ett hus. Renoveringen blir aldrig klar förrän man flyttar därifrån, förrän man helt och hållet slutat tänka på det som ett renoveringsobjekt.

En dag har man (förhoppningsvis) renoverat det där allra allra sista rummet. Hallelujah. Äntligen. Färdigt. Finito. Allt är klart! Så går man till köket, korkar upp en flaska vin för att fira, tar fram ett par glas och slår sig till ro. Får syn på skåpluckorna ovanför diskbänken … börjar de inte vara lite slitna? Och golvet … vore det inte skönt med golvvärme?

Så, då börjar man om i köket, det första stället som renoverades vid husinköpet. Man börjar om. Igen. För det som kändes bra då passar inte längre när allt det andra blivit gjort.

Fler inlägg om skrivande:
Hej Kungen
Att hitta rätt
Redigerar bokmanus