Det är en otroligt ovanlig bok hon har knåpat ihop, Kim Thúy. Hur hon lyckas förmedla den här resan i tid och rum de korta kapitlen till trots förstår jag inte, men lyckas, det gör hon.

Jag har läst många biografier som kretsat kring krigsflyktingar, men aldrig någonsin har jag läst något som ”Ru”. Inget lika fängslande som ”Ru”. Stundtals kan jag känna att den rent textmässigt väger något lätt i handen, det är inte mycket text. Sedan känner jag efter en gång till och känner att det nog är just det som gör den så bra, för även om boken väger lätt är innehållet tungt, tänkvärt och vackert.

Jag minns klasskamrater på högstadiet som klagade över att historieundervisningen var obligatorisk. Unga som vi var visste vi inte att den var ett privilegium som endast länder där det råder fred kan unna sig. I andra delar av världen är folk för upptagna med att försöka överleva dagen för att ha tid och skrivit sin gemensamma historia.

Kim Thúy skriver om minnen och blickar tillbaka från sin tid som båtflykting och hur hon kom till Kanada. Det är ingen kronologisk berättelse, utan det känns som att hon vaknat på morgonen och skrivit om precis hon tänkt på just där just då. Ibland från när hon var barn. Ibland från när hon blivit vuxen. Men boken håller ändå ihop på något sätt, och antagligen är det genomgående vackra språket en stor del av vad som klistrar samman det här lilla mästerverket.

Ändå var hon och jag jämngamla. Nej, jag har inte rätt att säga att vi var jämngamla; hennes ålder kunde räknas i stjärnor hon sett när hon fått stryk och inte år, månader och dagar.

Det enda som hindrar ”Ru” från high score är att jag ändå gärna sett den lite, lite, lite mer sammanhängande, men framförallt hade jag gärna sett den lite, lite, lite längre.

(8/10)

Andra bokbloggare om ”Ru”:
Den besatta
Bokmania
Bokstödet