Det här är den inledande boken på Haruki Murakamis största litterära satsning hittills, och för mig är den, så här inledningsvis, någonstans mittemellan.

”1Q84” har två berättelser som berättas i vartannat kapitel, och en del handlar om den tuffa Aomame som efter en avbruten taxiresa inser att hon förflyttats till en annan verklighet, som hon väljer att kalla 1Q84. Den andra delen handlar om Tengo som älskar att skriva och vill bli författare, men som får ett hemlighetsfullt uppdrag om att skriva om ett bokmanus som någon annan har skrivit.

Det är inte jättespännande men jag vill ändå läsa vidare, inte för att jag direkt är nyfiken på vad som ska hända sen, utan mer på att jag väntar på att något riktigt stort ska hända överhuvudtaget. Det går lite långsamt, är lite segt. De första kapitlen var bra men sen blev det långa, långa, långa tråkiga dialoger. En person som pratar så länge att det passerar flera sidor.

En av Murakamis absoluta svagheter gör sig också ofta påmind i den här boken, och det är när han ska porträttera något erotiskt.
”Hur var Fukaeri klädd?”
”Klädd? I helt vanliga kläder. Jeans och en tunn, åtsittande tröja.”
”En som framhävde brösten?”
”Ja, nu när du säger det, så var det faktiskt så. Den framhävde hennes bröst väldigt snyggt. De såg ut som nybakade bullar.”

Jag är inte heller helt övertygad med det här att Murakami refererar till en hel del andra verk och även har långa stycken av dem insprängda i den egna texten. Jag har alltid haft lite svårt för sånt, varför är något oklart. Kopplingen till George Orwells klassiker ”1984” tycker jag är lite rolig, men är inte helt övertygad där heller.

Dessutom saknar jag Murakamis fantastiska språk i den här boken, det är inte riktigt där. Ofta känns språket alldagligt, vanligt och en aning platt, men samtidigt är tonen i texten även den annorlunda. Det handlar inte om kärleksförbindelser och småsöta historier här, utan om våld, krossade barndomar och vad som än så länge förefaller som en mörkare värld. Eftersom jag älskar ”Norwegian Wood” men inte alls gillade ”Kafka på stranden”, hamnar ”1Q84. Första boken” någonstans mittemellan, och jag ser fram emot att läsa del två. Jag har en känsla av att det kommer något bra, något bättre. För det är trots allt Haruki Murakami vi talar om.

(6/10)

Andra bokbloggare om ”1Q84. Första boken”:
Bokligt talat
Boktoka