Den första delen kändes lite som en lång startsträcka till något betydligt större. Således hade jag ökade förhoppningar om äventyrets upptrappning i denna trilogis andra del, och jag kan inte påstå att jag blev så besviken.

I Japan uttalas Q och 9 likadant, men förutom siffran står Q även för Questionmark, och är det något herr Murakami har talang för så är det att förvirra sin publik på ett sätt långt utöver det vanliga.

”Så du vill alltså helst undvika att skaffa mig en pistol.”
”Det är både farligt och olagligt. Dessutom är Tjechov en författare som man kan lita på.”
”Men det här är ingen berättelse. Vi pratar ju om den verkliga världen.”
Tamaru kisade med ögonen och tittade Aomame stint i ansiktet. Sedan öppnade han långsamt och samlat munnen: ”Vem kan veta det?”

Murakamis romaner tenderar att parvis mer eller mindre likna varandra, men om jag fick chansen att fråga honom något gällande innehåll så skulle det vara hans återkommande inslag med katter och månar. I nästan alla romaner jag läst med honom har dessa två haft betydande roller för handlingen, och ”1Q84” sällar sig till den skaran. Mer precist vilken rollen är har jag ännu inte förstått mig på, och att försöka förklara det jag vet skulle alldeles säkert inte låta bra så jag tror vi lämnar det därhän. Därhän till del tre.

Språket gör mig ibland en aning fundersam, eftersom det då och då känns något enkelt, och då jag läst mycket av honom tidigare ger det mig en liten, liten känsla av att ”1Q84” kanske borde fått ett par redigeringsomgångar till.

För den som ämnar läsa ”1Q84” skulle jag nog rekommendera en titt på ”1984” av George Orwell, eftersom Murakamis verk refererar till den ganska ofta. I övrigt så händer det mer i den här delen jämfört med den första, och även om det då och då går lite på tomgång är det ett trevligt och även ganska lättläst läsäventyr.

(7/10)

Andra bokbloggare om ”1Q84. Andra boken”:
Bokligt talat
Boktoka
Kulturbloggen

——–
Adlibris
Bokus