På bokens omslag står det mycket om att ”Jag tror jag älskar dig” är full av härlig 70-talsnostalgi och varm humor, och det håller jag absolut med om. Det förstnämnda är tyvärr en av anledningarna till att jag aldrig riktigt får grepp om boken.

”Jag tror jag älskar dig” om Petra som är 13 år och bor i Wales. Viktigast i hennes liv är kärleken till David Cassidy, och hon lever för de brev som David skriver till sina fans. Dock är det givetvis inte David själv som skriver dessa brev, utan en nyutexaminerad journalist vid Bill Finn. Detta ska hon senare i berättelsen bli uppmärksammad på, men när jag läst nästan halvvägs in i boken har det ännu inte hänt. All namedropping på diverse varumärken, serier och dylikt som var tidstypiskt för 70-talet gör mig något trött i ögat. För jag vet inte vad Mary Quant-ögonskugga är, har aldrig läst Jackie eller Cherish, vet inte hur ett Keith Partridge-leende ser ut och vet inte vad en metallisk Kapten Scarlet-röst innebär. Ska jag vara helt ärlig vet jag knappt vem David Cassidy är trots att jag lyssnar på musik från 50-talet och framåt. Den enda Cassidy jag har koll på är Eva, som sjunger Fields of gold.

Men även om du boken inte riktigt trollband mig så som jag önskar att den hade gjort, älskar jag ändå den här typen av böcker. För även om jag själv inte kan ta till mig nostalgin är jag övertygad om att de som var unga på 70-talet kommer att göra det. Den är även en bra dokumentation över hur det var på 70-talet, och  det är viktigt med den typen av skönlitteratur.

(4/10)

Adlibris  Bokus

Andra bokbloggare om ”Jag tror jag älskar dig”:
Hyllan
Böcker, böcker, böcker
Bokhora
Boktokig