Det brukar talas mycket om den där saknaden, tomheten, som infinner sig när ett bokmanus slutförts. Men den finns inte nu. Tidigare, när jag skrivit klart (trodde jag) och skickat in till förlag, har det blivit lite tomt, nervöst och förväntansfullt. Men inte nu. Det känns mest skönt, för nu är det klart, slut, eller kanske bara början, men jag har redigerat, fått synpunkter, ändrat och ändrat igen, lagt till, dragit bort, lagt till det jag dragit bort för att sedan markera och deleta det igen. Jag tror, ärligt talat, inte jag kan göra ”Kär lek?” bättre än vad den nu är.

Människor frågar om jag är nervös och svaret är väl både ja och nej. Mest nej. Mest förväntansfull att se hur reaktionerna blir, oavsett hur reaktionerna är. Jag brukar recensera andra och kommer nu att recenseras själv, men jag har även granskat mina egna texter så vad än någon annan anser skulle jag bli förvånad om jag inte redan tänkt den tanken själv, på både gott och ont. Vissa dagar har varje kapitel känts som gjutet, andra dagar har allt känts helt meningslöst.

Jag vet inte vad jag kan förvänta mig att andra kommer att känna, med tanke på att jag är så ambivalent gällande vad jag känner själv. Men förhoppningen är, givetvis, att ni kommer att känna precis som jag gör, när allting känns som allra bäst … 🙂

Take time to deliberate; but when the time for action arrives, stop thinking and go in.
N. Bonaparte