”Till den skrivande kvinnans försvar”, Jenny Diski

Historiska romaner är inte något jag brukar läsa, så det som lockade mig till att läsa denna var givetvis ordet skrivande i titeln.

”Till den skrivande kvinnans försvar” handlar om den unga Marie de Gournay som älskar böcker. År 1584 läser hon ett verk av den franske filosofen Michael de Montaigne, vilket gör henne besatt av denne man. När de träffas sticker hon sig själv blodig med en hårnål för att visa sin entusiasm och hennes beundran är inte bortom alla gränser, utan har helt klart passerat gränsen för vad som är ok.

Det som är det största hindret mellan boken och mig är det skriftliga språket som Jenny Diski använder sig av. Det är som en skyddshinna mellan historien och läsaren, den släpper inte riktigt in mig och det gör att berättelsen är lite som att läsa en nyhetsartikel. Ni vet, man läser, man förstår, men man kan inte riktigt ta det till sig för även om det står där känns det avlägset. Jag kan inte relatera till någon. Jag känner varken för eller emot någon. Jag känner inte just någonting alls.

Jag önskar att avsnitten där bokens huvudkaraktärer faktiskt umgås vore betydligt längre, och jag önskar att (de väldigt få) dialogerna hade använts på ett sätt som gjort texten mer lättläst. Användandet av diverse namn som matmodern var störande. Särskilt som jag inte direkt fått grepp om vem den där matmodern var. Användandet av ordet köttsligt kunde gärna, i alla sammanhang, ha strukit.

Det jag tänkte mig att boken skulle handla om, om rätten att även som kvinna få skriva böcker och ha ambitioner, finns visserligen där och ibland visas skillnaden mellan att vara man och kvinna på 1500-talet mycket bra. Samtidigt är det något beklagligt att den här kvinnan som kämpade för att bli erkänd författare måste vara så uppenbart ofrisk. Var man tvungen att vara psyksjuk för att vara ambitiös vid denna tid? Nja. Det hela gör allt något skevt. Och varför jag läste ut hela boken vet jag faktiskt inte, men jag kunde liksom inte ge upp den bara. Var tvungen att läsa färdigt. Vilket jag väl kanske, så här i efterhand, kunde ha slutat upp halvvägs in i boken. Det som gör det hela ytterligare något konstigare är att den här Marie de Gournay fanns på riktigt, men vad som är sant och icket i boken finns det ingen klarhet i.

Det är alldeles för spretigt för mig, alltihop.

(3/10)

Andra bokbloggare om ”Till den skrivande kvinnans försvar”:
Fiktiviteter
Bokbabbel

Annonser
Det här inlägget postades i 2011, Alfabeta, Betyg 1-3, Bokrecension, Relationer. Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Till den skrivande kvinnans försvar”, Jenny Diski

  1. Ping: Fru E:s böcker » Blog Archive » Premiär för Jenny Diski

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s