Jag har alltid varit ett stort fan av Steven Tyler, och lyssnat på Aerosmith har jag gjort i många år. Därav kan jag inte annat än bli besviken på den här självbiografin. När jag först fick syn på boken tänkte jag att det var underligt att inget svenskt förlag verkar ha nappat på titeln, men efter att ha läst den … tja, jag skulle inte ens vilja försöka översätta en sida.

Steven Tyler står själv som författare på omslaget, men på insidan står det ”Does the noise in my head bother you? – A rock´n´roll memoir” by Steven Tyler with David Dalton. På sidan efter står det att Steven Tyler anser sig ha de moraliska rättigheterna att kallas författare till denna bok. Låter det inte redan lite surt, innan själva boken ens har inletts?

Det är en ovanligt dålig rockbiografi, det måste jag säga efter att ha läst många andra. Det Tyler skriver om är mest droger, och även om det förvisso är en stor del av många musikers liv så finns det ändå gränser för hur mycket man kan skriva om det innan det blir extremt ointressant. Ozzy Osbournes biografi handlade, givetvis, också till stor de om droger men det var ändå på en helt annan nivå. I Ozzys text kändes det att han hade ångest över detta, att livsstilen inte var något att rekommendera. Och han knöt an missbruket till händelser som gjorde att det kändes. Hela hans bok kändes som en enda stor ursäkt till många av de människor som han sårat ordentligt under sin karriär. Vad Steven Tyler vill med sin bok kan jag dock inte alls förstå mig på.

Den enda låten som Tyler verkligen skriver om är ”Dream on”, men tyvärr återkommer han till den 25 gånger (minst, det är ingen överdrift) i boken, och det hade väl varit okej om han nu tillhörde en onehitwonder-grupp och inte en av tidernas största. Han tjatar sönder den, helt och hållet. När han nämner den för femte gången börjar jag hoppa över styckena där han berättar om vad varenda liten mening betyder. Och hur smart och briljant han själv är. Dessutom är det mest skit han drar upp i samband med förklaring av låttexter, nonsens som jag gärna klarar mig utan. Det är en sak om man har något riktigt, riktigt att knyta an till i låten, något av vikt och värde och ordentlig betydelse. Jag fortsätter gärna att lyssna på Aerosmiths låtar utan att behöva tänka ”ah, just det. Det var ju den här låten han skrev efter att han ramlat av scenen på grund av att han knarkat så satans mycket”.

I slutet av boken berättas det mest intressanta, vilket tragiskt nog har med reality-såpan Celebrity rehab att göra. Tyler fick förfrågan om att medverka vilket han inte gjorde, men den forne trummisen från Guns n Roses tackade ja eftersom det erbjöds 30 000 $ för att fejka några scener om hur han ramlade ut ur en bil. Han fick till och med repliker han skulle säga. Hela programmet är enligt Tyler bara tragiskt, och efter att ha läst hans syn på saken kan jag inte annat än hålla med.

Något annat tragiskt som nämns i slutet är Aerosmiths medverkan i Guitar Hero. Tyler blev arg när de som gjorde Guitar Hero Aerosmith edition mest hade kontakt med Aerosmiths gitarrist och inte hade frågat Tyler själv. Det här var ju åt helvete tyckte Tyler, för alla vet ju att det är sångaren som står för bandet. Noll ödmjukhet. Annars brukar det ofta vara så att sångaren som skriver en biografi gärna berömmer sina bandmedlemmar som ofta hamnar i bakgrunden, men vad är en sångare utan sitt band? Nå, Tyler verkar tycka att han skulle klara sig alldeles utmärkt. Och så är det med allt och alla. Allt är någon annans fel. Det är inte hans fel att han är otrogen. Och att hans två timmar på scenen nästan varje kväll i, som han kallar det, klackskor är mycket värre för fötterna än för kvinnor som går omkring i detsamma hela dagarna. Hans ”klackskor” är vadå? Max tre centimeter? Eller har han några pumps som jag har missat att notera?

Det är också en otroligt massa groupieliknande anekdoter i boken, om när Tyler själv träffat en kändis, stått på samma scen som någon annan världsberömd eller när han bor i ett hus där någon annan legend tidigare bott. Han verkar inte ha så mycket till övers för ”vanligt” folk. Språket i boken är också otroligt jobbigt. Det är uppenbart att den David Dalton intervjuat Steven Tyler och sedan fått order om att skriva ner precis så som han har sagt, för det är så boken är. Texten är precis som Steven Tyler pratar, och även om det har sin charm är det inte så charmigt genom 400 sidor. Det är så uppenbart när han ibland sticker iväg och måste avbryta sig själv med ett ”men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, tillbaka till Sunapee”. Redaktörsarbete? Någon? Boken har ingen baksidestext, och kanske att det är för att förlaget som ger ut den själva trodde att ett utdrag ur boken skulle skrämma bort många läsare. Och om de tänkte så tänkte de säkerligen alldeles rätt.

På omslaget står ett citat av Paul McCartney; ”Steven Tyler is one of the giants of American music”. Det betvivlar jag inte. Det håller jag med om. Tyvärr måste man stryka -gi- i giants för att få hans status som författare. Hade det inte varit för att Aerosmith är ett av mina favoritband hade jag aldrig i livet läst ut hela boken.

(3/10)

Andra bokbloggare om boken:
Hyllan

Finns bland annat hos Adlibris och Bokus.