Crister Enander har i Helsingborgs Dagblad recenserat Urban Hagmans bok Illusionisten Olof Lagercrantz Samtiden och litteraturen. Recensionen finns att läsa här. Den är ett mycket bra exempel på hur en bra sågning ser ut, och jag kan inte annat än bli imponerad över avsaknaden av referenser i boken som Enander detaljerat uppmärksammar.

Jag har inte läst boken och har inga planer på att göra det heller, men blir alltid lika beklämd när jag läser den här typen av recensioner. Inte på grund av recensionen i sig, men jag börjar alltid fundera vad det är för en människa som lägger ner så otroligt mycket tid på att skriva en bok om någon man inte ens tycker om.

Jag hade själv ganska dålig koll på vem Olof Lagercrantz var tills för bara ett par minuter sedan, men efter att ha skummat igenom han resumé på Wikipedia verkar han väl inte vara värre än någon annan.

Men det jag vill säga har egentligen inte något att göra med just den här recensionen, utan hela saken i stort. Hur orkar man researcha och lägga ner månader av arbete på att skriva om någon man inte tycker om? Om någon skulle skriva en biografi om mitt liv tio år efter min bortgång, innehållande spekulationer kring vad jag tänkt när jag läst en viss grej … jag lovar. Jag hade återuppstått.