Det dök upp en diskussion på Kapitel 1 om Bokförlaget Axplock. Mina och andras erfarenheter finns här. I forumtråden finns även en länk till det här inlägget. Läsvärt och intressant om Bokförlaget Axplock, men det som fick mig en aning irriterad (börjar dock vara van att bemöta den här typen av tänkande, så det gör mig inte högröd i ansiktet direkt) var vad som sagts i kommentarsfältet.
”Hejsan!
Jag heter Petronella Simonsbacka och är med i Debut i död med en kort novell. Jag har sannerligen inte betalat en krona till förlaget och det skulle jag aldrig göra! Någonsin. Om man måste betala för att bli utgiven är man inte bra nog, tyvärr. Jag har även skrivit en deckarroman som blivit refuserad överallt och visst är det knäckande, men då får jag bara skriva om och skriva bättre. Det är det enda.
Jag vet inget om era erfarenheter, men å andra sidan kommenterar jag heller inte saker som jag inte känner till. Min enda erfarenhet av Axplock är denna antologi.
/Petronella ”
Svaret blev (här något nerkortat):
”Hej Petronella,
det gläder mig att du inte behövt betala ett enda öre för att vara med i boken Debut i död.
Men du har helt fel när det gäller att om man blir refuserad är man inte tillräckligt bra.
Om du vet vem som skrev Harry Potter J.K Rowling, blev även hon refuserad, men till slut fick hon napp. Så också Astrid Lindgren, och författaren William Golding till ”Flugornas herre”,som sedermera tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Men jag förlåter dig din okunnighet, eftersom du inte uppenbarligen inte vet ett smack om bokbranschen.”
Alltså förlåt men … om du vet vem som skrev Harry Potter J.K Rowling, blev även hon refuserad, men till slut fick hon napp. Så också Astrid Lindgren, och författaren William Golding till ”Flugornas herre”,som sedermera tilldelades Nobelpriset i litteratur???
Hur kommer det sig att så många människor med drömmar väljer att jämföra sig med ett fåtal fantastiska författare som blivit refuserade trots sin talang, istället för att jämföra sig med den EXTREMT överhängande majoriteten som refuseras för att texten helt enkelt inte är tillräckligt bra?
För mig är det här ett bra exempel för att ofta förutse vem som kommer att lyckas. Den som ständigt tänker att ”det är inte mig det är fel på. Astrid Lindgren blev också refuserad. Jag testar igen om ett halvår” kommer sällan någonstans. Sitter där med samma manus trots att tio år passerat. Den som däremot tar refuseringen som en vägvisare och tänker ”aha, jag är inte tillräckligt bra. Undra hur jag kan bli bättre” har helt rätt inställning.
Varför det upprör mig är inte för att jag på något sätt vill att någon ska tro ”mindre” om sig själv, tvärtom! Även om man nu råkar veta att man är Rowlings efterträdare trots att man bara får räkningar och refuseringsbrev i postboxen – jobba hårdare! Skriv bättre! Att bara sitta ner och skylla på att någon annan inte ser ens storhet leder ingenstans. Och framförallt inte till ett förlagskontrakt.
Malin Johansson - skriver mycket, läser mer. 
Bra talat! Du har alldeles rätt. Men jag tror inte att man nödvändigtvis ska se en refusering som att mitt material håller inte för utgivning, utan snarare som att ”jag kommer inte att kunna debutera med det här materialet, men om jag lyckas bli en etablerad författare kanske det kommer att kunna ges ut senare”. Med andra ord: Man behöver inte se den refuserade romanen som bortkastat arbete!
Om man dock sitter med samma material hela tiden och tycker synd om sig själv utan att försöka komma vidare med sitt skrivande får man nog faktiskt skylla sig själv.
Absolut inte. En skriven roman är aldrig bortkastad, i alla fall inte så länge man lärt sig något under processens gång 🙂 Och en refusering säger ju absolut ingenting, men får man 10 identiska refuseringar utan minsta tillstymmelse till ens en kommentar om det man skrivit bör man nog ändå inse att det … inte räcker till. Och det är trots allt en helt sinnessjuk konkurrens, så manuset måste verkligen vara nästintill överbra för att ens övervägas om man inte är någon form av kändis.
De flesta numera utgivna författare har blivit refuserade.
Min reaktion efter refuseringar är också; nästa manus ska bli bättre. Men det tog ett tag innan jag klarade av att erkänna att manuset inte höll.
Det gjorde det för mig också, men visst lär man sig så mycket mer när man väl accepterar att man bör utvecklas? 🙂
Man lär sig mycket, men det svåraste tyckte jag var att släppa manuset emotionellt, man lever ju med berättelsen så länge, känner karaktärerna utan och innan… Man vill ju dela med sig av det man skapat! MEN… inte till vilket pris som helst. Det måste vara riktigt BRA.
Enda sättet för mig att släppa mitt manus var att ge ut den själv. Annars hade jag nog inte kunnat göra ett ordentligt avslut, och efter ett par år kändes det som att allt förlagsjagande började ta för lång tid. Men då hade jag ju fått ett par riktigt fina omdömen så det kändes helt ok 🙂
Min andra roman, Kråkprinsessan, blev i sin slutgiltiga version refuserad åtta-tio gånger innan den kom ut. En recensent hade med den i sin lista över det årets mest läsvärda romaner. Så det behöver inte vara skräp för att det blir refuserat. Jag hade skrivit om manuset i ett otal versioner tills jag slutligen visste att det höll – ändå blev jag refuserad. Förlagen såg ingen försäljningsframgång. Det kan också vara en anledning till refusering, även om det naturligtvis ofta handlar om brister i manuset.
Nej tyvärr så är ju försäljningspotential en annan stor faktor i det hela, så att skriva bättre och om det efter mycket möda och stort besvär inte fungerar, kan man testa skriva något helt annat 🙂 Eller ge ut själv!
Jag tycker det också beror på HUR den blir refuserad. Får man några kommentarer på VAD som inte höll, då kan man ju ändra det och testa igen.
Tror även som Annika säger att det handlar också om försäljningsframgång.
Men framför allt att manuset inte håller. Bra och intressant inlägg!
Så snart man får kommentarer utöver ett vanligt standardbrev är man något på spåren, för det ges inte särskilt ofta.
Tack! 🙂
Jag fick nästan bara standardrefuseringar, förutom ett enda på slutet och då äntligen förstod jag vad som var fel med manuset. Men då orkade jag inte skriva om igen, utan beslutade mig att satsa på vad jag lärt mig i nästa manus. Lära av misstagen, helt enkelt. Jag var naiv och trodde att jag visste hur jag måste bete mig, att mitt manus var super… när det inte alls var det. Idéen var kanske bra, och karaktärerna, men förpackningen dålig.
Får man bara standardrefuseringar lär man sig dock ingenting, utan måste anlita professionell hjälp i form av författarcoach eller lektör.
spännande att läsa om era erfarenheter! Tack.
Ja, jag kan nog hålla med dig. Varje gång jag skickat in ett manus och blivit refuserad så tittar jag på det igen, läser igenom, ändrar och låter även andra läsa bitar av det för att se vad de tycker. Blir jag för less på ett manus skriver jag ett annat undertiden 🙂
Men jag måste erkänna att jag inte skickat mina manus särskilt många gånger, så fastän jag suttit med ett manus några år har jag inte blivit refuserad så många gånger av den anledningen. Är lite av en perfektionist, skriver om och gör rätt, det är mitt bekymmer, att faktiskt våga ta språnget lite oftare!