Det var lite märkligt, det här, när jag började läsa ”Syster min”. Som om Lina Forss hade skrivit en roman tillsammans med Henning Mankell. Fantastiskt språk, och spännande.
Saskia och Klara är tvillingar, men en dag försvinner Klara.
Det är nu tio år sedan. Man vänjer sig aldrig. Sorg tar aldrig slut. Vissa morgnar är det lättare att vakna, det är allt.
Tio år senare återvänder Saskia från Amsterdam till Stockholms skärgård för att städa ur familjens sommarhus, och där finner hon en låda med brev och ett gulnat tidningsurklipp.
Romaner med långa inslag i brevform brukar sällan kännas särskilt lyckade, men även om det visserligen känns lite konstigt så fungerar det ändå väldigt bra. Språket påminner, som jag skrev inledningsvis, om Lina Forss. Och det är inget annat än en stor komplimang. Handlingen är spännande, även om de 100 sista sidorna blir något sega och långdragna. Det blir lite för fint. Och jag börjar även ana hur det hela ska sluta, men det gör inte så mycket, för Barbara Voors är en njutning att läsa.
Det är ovanligt med en handling som består av den typen av dramatik som gör den riktigt spännande. I början kunde jag verkligen inte sluta läsa, det var helt omöjligt. Jag låg i badkaret i över en timme och höll på att skrumpna bort.
Jag har inte läst något av Barbara Voors förr, men det lär jag såklart ändra på. Möjligt att det lilla teamet bestående av mina favoritförfattare är på god väg att få tillökning.
(9/10)
Tydligen verkar ”Syster min” vara från före bokbloggarnas tid (mitt exemplar är tryckt 1998) och jag hittar därför inga recensioner på nätet. Någon som har läst?
——
Malin Johansson - skriver mycket, läser mer. 
Har läst det mesta av Voors, och allt har en magisk/spännande tråd i sig. Min favorit är Smultronbett. Bäst läsupplevelse om inte man inte läser alla i en stöt, för då försvinner magin lite, men det är min egna upplevelse.
Första Voors bekantskapen är mest omtumlande och allt når inte upp i kvalité. Visst är det underligt att man inte hör mer om henne som författare och person?
Ah. Ja jag tror nog du har rätt om läsupplevelsen. Jag tror ofta det är bra att ha lite tid mellan när man läser böcker där språket i sig kanske berör en mer än själva handlingen. Håller med om att det är märkligt att hon känns så ouppmärksammad, men jag har iofs bara läst en bok än så länge 🙂
Enligt mig regerar Voors och jag håller med, hon får väldigt lite uppmärksamhet och det är synd. Det hon skriver är så bra. Jag älskar hennes korta meningar som säger så mycket. Säger allt. Jag har inte läst Syster min men har den hemma i läshögen. Jag älskade också Smultronbett. Den är grym! Gillar också Mina döttrars systrar. Och Fantomsmärtor. Och … Ni fattar va? 🙂
Var förresten på skrivarkurs med henne i våras och där var hon briljant som lärare!
Hahaha … du gillar … alla? 😉
”Smultronbett” är ingen titel jag skulle köpt på egen hand, men efter så många fina ord om den kommer jag såklart göra det 🙂
Jag har också träffat Barbara Voors på en skrivarkurs, då hon var inbjuden som författargäst. Hon gav ett mycket sympatiskt intryck och hade massor av intressanta saker att berätta om skrivprocessen. Som att hon skriver hela romanen rakt igenom utan att se tillbaka. Först när hon är klar läser hon igenom och redigerar. Själva redigeringen kan hon ägna hur mycket tid som helst åt, det är den delen hon tycker är intressantast. En, som jag tycker, märklig grej är att hon skriver alla sina böcker i jag-form. Det tycker jag både skulle tråka ut och begränsa. Obs! Det var några år sedan jag träffade henne, så hon kan ha ändrat både skrivprocess och inställningen till att skriva i första person.
Haha, det låter ju som mig! Med skrivprocess, redigering och skrivande i första person … kan ju hoppas att jag uppnår i alla fall en bråkdel av det hon verkar ha gjort!
Älskade denna bok. Hon är en av mina favoritförfattare. Gillar brev-form.
Första jag läste var Älskade du och jag höll på att dö. Så otroligt fint. Språket är liksom… wow.
Pingback: 10 svenska favoriter i modern tid | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.
Pingback: Heja Sverige! | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.