Jag har läst många biografier, och jag har läst många biografier där författaren mer än gärna tycker synd om sig själv och sin livssituation. Den kategorin inrymmer inte Caroline L Jensen. Den står på pocketbokens baksida att Caroline L Jensen med befriande självdistans berättar om hur det är att arbeta på en strippklubb. Jag håller inte riktigt med.

Det som fick en ung Caroline att söka sig till sämre arbetsområden var en lägenhetsbrand där hon inte hade tecknat någon försäkring. Försäkringsbolaget skickade en faktura på 30 000 kr, vilket gjorde att Caroline fick panik. Hon hade sommarlov från sina juridikstudier, arbetade lustigt nog själv med att sälja försäkringar. Men detta slutade hon lustigt nog med efter lägenhetsbranden. Hon fick arbete som strippa, hamnade i Köpenhamn på en ”lyxig” klubb där de flesta av stripporna då och då gick hem med sina kunder. Caroline var däremot inte en av dem.

För mig var det här en ganska seg historia faktiskt. Jag tyckte det blev jobbigt när hon så övertydligt om och om igen skulle bevisa att hon inte var dum i huvudet bara för att hon arbetade som strippa. Flera gånger blev det tillbakablicksliknande stycken som handlade om hur hon vann en delfinal av Sikta mot stjärnorna, fick bra betyg i skolan och så vidare och så vidare. Många kändes inte särskilt relevanta överhuvudtaget. Och det brutala mordet som på baksidestexten verkar vara en stor del av berättelsen känns ofta ganska platt. Meningar liknande ”det var hennes sista nyårsfirande” blir lite fåniga även om det egentligen är brutalt allvar. För mig hade det nog varit bättre om jag varit oviss om vad som slutligen skulle gå fel, fått läsa något som ”men en dag hände något som fick henne att öppna ögonen”. Nu väntade och väntade jag på det där mordet.

Trots att det tog 100 sidor innan det verkligen började hända grejer så hade jag ändå behövt mer om varför hon inte bara talade med sin chef hos försäkringsbolaget där hon sålde försäkringar, kanske hon hade fått jobba extra? Kanske hon kunde ha sökt extrajobb någon annanstans? Försäkringsbolaget som krävde skulden verkade trots allt inte helt omöjliga att ha att göra med, kunde de inte gått med på ännu mindre betalning per månad? Jag får bara inte ihop det. Det funkar inte för mig. Och det här med att det finns dem som faktiskt strippar för att de gillar det, ja det finns säkert men det är trots allt pengaproblem som är grunden till att någon hamnar i den branschen till att börja med – precis som Caroline själv.

Men, allt var absolut inte negativt. Caroline har ett klart godkänt språk i ”Champagneflickan”, ett språk som inte är perfekt, men som inrymmer gott om möjligheter för utveckling och som debutant är det en god grund att stå på. En del scener, som inledningsvis med branden, förmedlar extremt mycket känslor som går rakt ut ur boken och vidare rakt in i hjärtat. Carolines största styrka är för mig oavkortat beskrivningar av miljöer och karaktärer. Jag ser verkligen hela klubben framför mig, lägenheten där hon bor, ryskorna som ständigt äter soppa, affischen som det står WHORE på. Varenda person hon skriver om, även om det bara är kortfattat, kommer jag ihåg. Det känns även att det här är en berättelse som fötts ur en önskan om att få skriva av sig, att försöka förflytta ett trauma som gömmer sig inuti kroppen till att få det att istället befinna sig utanför. Och det tror jag helt klart Caroline L Jensen har lyckats med.

(5/10)

Andra bokbloggare om ”Champagneflickan”:
Bokmania
Boktipset
Angos bok- & filmblogg
I min hylla

Finns bland annat hos Adlibris och Bokus.