Hungertrilogin, del två. De första hundra sidorna i ”Fatta eld” var så vansinnigt tråkiga. Jag hade helt säkert slutat läsa om det inte varit fråga om en uppföljare, för det var verkligen SÅ tråkigt. Det kändes mest som svammel fram och tillbaka utan att något egentligen hände, men när man läser trilogier måste man för det mesta räkna med vissa transportsträckor, ibland måste det kanske till och med få vara SÅ tråkigt bara för att den där vägbanan ska beskrivas så att man sedan kan trampa gasen i botten igen. Och så blev det. På sidan 136 fastnade jag helt, och språket tänkte jag inte så mycket på som i ettan. kanske Suzanne Collins bättrat på sig, eller så har översättaren skärpt till sig. Något är det, bättre blev det.

”Segerturnén blir ett teaterspel på liv och död, ända fram till nästa Hungerspels lottning, då det mest osannolika inträffar.”

Så står det på baksidan. Och jag tänkte ut flera scenarier, suckade lite åt min egen översmarthet. Det kändes ju inte särskilt spännande eftersom jag redan räknat ut allt. Haha, dumstruten fick jag. För det mest osannolika hade jag inte ens tänkt på, och det blev SÅ spännande. Tanken på min översmarthet begravdes djupt, men det gjorde inget. Det var det värt, och slutet, så oväntat. Så bra.

Om det inte hade varit för den sega inledningen hade jag nog tyckt att den här var bättre än den första, på sätt och vis. Men eftersom en tredjedel av boken fick mig att tänka på annat hela tiden får den samma betyg som den första. Så, om du läser och tycker början av ”Fatta eld” är seg … skumma och läs vidare!

(7/10)

Andra bokbloggare om ”Fatta eld”:
Bokhora
Boktoka
Bokslukaren
En bok om dagen