Jag har nyligen läst Olof Lagerkrantzs bok ”Om konsten att läsa och skriva”, och ett stycke där fastnade verkligen hos mig och gav upphov till frågor jag senaste dagarna på egen hand försökt besvara.
Betänk också, ni som propagerar för läsning av god litteratur, att i samma ögonblick det blir klassat som fint att läsa, som något vilket sätter läsaren i en högre klass än andra, är katastrofen nära. Då är boken i fara.
Jag har alltså tänkt ganska mycket på detta och insett att Lagerkrantz har alldeles rätt, och jag tror också det här är en grund till varför människor inte läser mer än vad de gör. Många läser bara böcker på sommaren, under sin semester. Varför är det så? Nu när min egen bok kommit har jag fått många kommentarer i stil med jag brukar aldrig läsa böcker, men nu ska jag göra det! Och efteråt fått kommentarer om att dessa har glömt hur avslappnande det faktiskt är att läsa lite innan man somnar, istället för att exempelvis titta på teve.
De som läser få böcker och då helst under semestertid är samma personer som antagligen säger när jag väl påbörjar en bok måste jag ha tid så jag kan sträckläsa. Ja, det är klart att med den inställningen finns det inte mycket annat än vänta till dess att det är semestertider.
Och så det här med att det klassas som fint att läsa? Ja, jag kan erkänna att jag antagligen ser det som lite fint. Om jag träffar en person som visar sig läsa väldigt mycket, vilket jag fördomsfullt nog inte trodde innan, tycker jag antagligen genast att den här personen blev lite bättre. Visst beror det en del på mitt eget smått fanatiska intresse för böcker, men litteratur har ju en sorts finstämpel på sig. Det börjar ju redan i grundskolan när det ska läsas prisbelönade klassiker som i en tonåringsögon i stort sett är oläsliga, men de ska läsas för att det är stor litteratur, enligt läraren. Riktig litteratur.
Sen tror jag också att kultursidor i dagstidningar med sina utmejslade recensioner och knepiga ord gör sitt för finstämpeln. Enligt en del är ju dessutom litteratur för fint för att man ska recensera med fula och simpla betyg. Men det är inte heller konstigt att språket i recensionerna för litteratur blir mer komplexa än för exempelvis filmer då litteraturrecensenter allt som oftast har en stort intresse för det svenska språket (ibland mer än för boken i sig).
Nä … nå … nja … vad tror ni? Måste vi fula ner läsningsryktet lite?
Malin Johansson - skriver mycket, läser mer. 
Oh, vad jag ogillar det uttrycket ”riktig litteratur”. Som naglar på en griffeltavla. Jag är glad ifall folk läser överhuvudtaget 🙂
Eller hur! Många gnäller ju också på folk som läser Läckberg, Marklund och liknande, men som du säger, så länge folk läser är jag också glad 😉
Jag tror att de flesta svensklärare i vårt avlånga land inte sätter tunga klassiker i händerna på tonåringar, i alla fall inte innan man har väckt läslusten med lättare och tunnare litteratur. Det som betonas i kursplanerna är upplevelsen att läsa, inte att klämma klassiker. Jag blir faktiskt lite orolig när Björklund m fl börjar prata kanon och ”litteraturmåsten” – för då tror jag att vi kommer att hamna just där, att läsande blir för snillena och ”de fina”, praktiker och lässvaga göre sig icke besvär. Det ÄR farligt. Det är mest farligt för att lässvårigheter ibland grundar sig i läsovana och inte dyslexi. Om våra ungdomar blir mer och mer läsovana så går vi en dyster framtid till mötes.
Ja, ibland känns det som att många ”skyller” på dyslexi när det i själva verket rätt och slätt handlar om att någon inte lärt sig läsa ordentligt. Ofta med människor som inte läser böcker har de anledningen ”jag har inte läst en bok sen grundskolan då vi tvingades att läsa Strindberg!” eller liknande. Tack och lov känns det som att det i alla fall på några håll, kanske den yngre generationens lärare, har skett en stor förändring gällande detta.
Jag har arbetat som skolbibliotekarie och då har det varit nödvändigt att inte ha nåt slags finstämpel på läsning och litteratur, för att inte skrämma bort de som faktiskt skräms av böcker och läsning. Det är också viktigt att tänka på att litteratur är en konstform samtidigt som läsning i hög grad är en praktisk färdighet som vi alla behöver för att klara sig i samhället. Det är lite av ett ständigt dilemma det här med finkultur kontra ”folklighet”… 🙂
förr i tiden fanns det ju bara ”fina” böcker på biblioteket
Nästan all läsning är bra tycker jag. Läste någon kurs i översättningsvetenskap för 100 år sen typ och det jag minns bäst därifrån är just en liknande diskussion. Harlekin säljer ju fler böcker än någon annan (sägs det iaf) men det ser man ofta ner på som riktigt uselt. Trist tycker jag för det är iaf läsning. Bättre då att satsa på att få de som läser denna typ av böcker att öppna ögonen för att det finns mer, som är minst lika lättläst och verklighetsflyende/drömmande – eller vad man nu är ute efter.
Jag älskar att tipsa vänner och bekanta om olika böcker 🙂 Sprida läsandets lycka på något sätt.
Hellre kiosklitteratur än ingenlitteratur 😉 Jag älskar också att tipsa! Har dock ett problem med att jag alldeles för ofta tipsar om för många böcker, får svårt att begränsa mig 😉
Nu har jag skrivit om din bok på min blogg!
Och det där med finlittertur, det måste bort om fler människor ska läsa. Många är rädda för att de inte ska förstå vad boken handlar om och i dessa fall gör ju pretenstiösa recensioner sitt till att avskräcka folk. Ett enkelt språk behöver inte vara torftigt!
Tack Hanna! 🙂 Alltid kul att höra reflektioner 🙂
Ibland när jag läst klassiker jag inte förstått mig på har jag tvekat om jag ens skulle våga erkänna det i bloggen, men har alltid gjort det för … tja, har inte jag fattat så borde det väl finnas någon mer. Och det borde inte vara så skamligt (som det känns när man pratar med vissa) att inte förstå sig på ett visst ”mästerverk”.
Ur min sikt är det inte läsandet i sig som är relevant, utan vad man gör av läsandet (tv-tittandet, fiskandet, …): Den som gör sig tankar om det han läser, vinner nya perspektiv, utvidgar sin självkännedom, m.m., bör lovas—och kommer att med tiden att ligga före andra som inte har samma utveckling. Den som bara läser för underhållningsvärdet har inte denna nytta. Den som läser i en pseudo-intellektuell tro att man med automatik är en bättre människa om man läser Sartre är en idiot och mindre värd än båda.
(Att beakta här är att ”finare” literatur i genomsnitt ger större möjligheter till utveckling än underhållningsliteratur. Det är dock inte givet att detta gäller för individuella verk och värde kan man finna på oväntade håll—tex har jag fått några av mina värdefullaste insikter genom att observera överdrivna/utflippade beteenden på Friends och genom att se hur mindre överdrivna versioner av dessa beteenden förekommer i verkliga livet, om nu hos mig själv eller hos andra.)
Så sant så. Och då spelar det ju inte alltid någon roll alls vad man läser, så länge man lär sig något. Som du säger kan insikter komma från vad som helst, även Friends 😉