”Norrlands svårmod”, Therese Söderlind

Therese visar sig vara en mästare på att beskriva scenarier, mötesspänningar och i stort sett på att formulera sig överhuvudtaget. ”Norrlands svårmod” är en mycket välskriven roman där knappt ett enda ord känns malplacerat, däremot är berättelsen bitvis väldigt seg.

I tre olika åldrar får vi följa Anna. En när hon är sju, och i alla fall till en början följer vi henne då innan en av hennes bröder försvinner spårlöst och därmed inleder familjens förfall. Den andra åldern är hon tretton år, bor hos sin moster och har precis förälskat sig i den dubbelt så gamla Petter. Den tredje åldern är hon tjugotre och man får insikt i hur barndomen gjort henne som vuxen. Det är ett intressant koncept att skriva tre delar om samma person, och det fungerar även ganska bra. Ibland går det dock extremt långsamt, tempo är inte att tala om och detta är synd då det annars är en bra och bitvis till och med spännande historia.

Jag hade svårt att sluta läsa, för jag blev onekligen nyfiken om hur det egentligen skulle sluta. Tyvärr blev slutet extremt utdraget även det. Jag hade hellre sett ett intensivt avsnitt, komprimerat. Som det är nu blir det så utdraget att det händer lite, lite, lite åt gången. Det går så långsamt att jag nästan hinner glömma bort vad det var jag skulle spana extra mycket efter. Skummar en del samtidigt som jag inte vill missa fina formuleringar.

Av någon anledning tar jag inte riktigt till min karaktärerna, jag känner inte med dem. Men det är ändå något med dess handlingar och intriger som håller mig fast till slutet, och även språket har säkerligen en stor del i det. Boken hade mått bra av att kortas 100 sidor, men skriva kan Therese Söderlind absolut. Otroligt bra debut!

(8/10)

 

Andra bokbloggare om ”Norrlands svårmod”:
Samtidigt hos Helena
Sladdertackans bokblogg

—-

Finns bland annat hos Adlibris och Bokus

Annonser
Det här inlägget postades i Betyg 7-8, Bonniers, Debut. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till ”Norrlands svårmod”, Therese Söderlind

  1. Johan Lindback skriver:

    Vad sorgligt det alltid känns med böcker som ”vore jättebra om de hade kortats 100 sidor”. Man undrar alltid varför inte författaren/redaktören förstod det själva =/ Det är nog fler än jag som avskräcks av böcker som är ”för långa”. Och utdraget slut är också avskräckande för min del.

    • malinthewriter skriver:

      Nja, jag tror nog också det kan handla om att författaren trots allt vill ha sagt … det den vill ha sagt. Och att få kritik som att den är för lång är man antagligen beredd på, vilket Therese också var vilket hon skriver om i efterordet. Jag tror säkert redaktörer påtalat för henne att vissa avsnitt är utdragna och hon har säkert kortat ner, om än inte tillräckligt för alla läsare, men tillräckligt för henne själv. Om du förstår hur jag menar … ;D

  2. enligt O skriver:

    Jag gillade språket, men gav upp halvvägs då boken var alldeles för seg. Det är sällan jag inte läser ut böcker.

  3. Fru E:s böcker skriver:

    Jag köpte den i somras men har inte hunnit läsa den ännu. Vad jag har hört så ska det vara lite väl många sidospår som aldrig tillför något…? Men jag hoppas att jag ska tycka om den, det känns så.

  4. glittervakuum skriver:

    Jag läste den här om veckan. fastnade i den helt men hade som du svårt med karaktärerna och tempot.
    Fin blogg förresten, jag kommer komma tillbaka.

  5. Ping: Fru E:s böcker » Blog Archive » Kärt svårmod

  6. Ping: Heja Sverige! | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s