Försöker du nå alla, kommer du inte att nå någon. Det var en av de allra första lärdomarna när jag började läsa marknadsföring, och så även en av de allra bästa. ”Vad får du för recensioner då?” är det många som frågar. ”Övervägande väldigt bra. Lite för bra”, svarar jag. Och det är sant. Men även om många skrivit i stort sett uteslutande rodnande bra saker, finns det också kritik, som jag inte heller har särskilt svårt att hantera. Här är de två vanligaste:

Jag har aldrig levt studentlivet och bokens handling tilltalar mig inte. Jag läser ibland böcker vars handling jag redan innan misstänker inte passar mig, men av någon anledning väljer jag att läsa den ändå (kan ha läst en artikel, sett på tv, någon bekant). Ibland funkar det, ofta funkar det inte. Min bok riktar sig till yngre kvinnor, 20-30, men även många äldre har gillat den, samtidigt som en del inte har gjort det. Det visar också att en målgrupp har mer med personlighet än med ålder att göra, vem man är. Det finns äldre som tycker den är för ungdomlig, och det finns säkerligen yngre kvinnor som tycker detsamma. Det beror vilken humor man har, vilket liv man har levt, vilket liv man har undvikit.

Boken hade en del stavfel som störde. Den sista kvällens redigering av korrektur (ej stavfel) försvann (ok, glömde spara). Om det här stör mig? Ja. Om det känns som en dålig ursäkt varje gång jag säger den? Ja. Om det är extra störigt då jag själv ständigt poängterar vikten av korrektur? Ja.

Med det här vill jag inte förvara mig, utan snarare förmedla att man inte måste gilla min bok bara för att jag slitit och givit ut den själv, för att man gillar min blogg – kanske även mig som person -, för att man gillar mina tweets, är medlem på bokens Facebooksida, och följt processens gång. Som utbildad marknadsförare har jag under redigeringen av ”Kär lek?” funderat hur jag förväntar mig att olika målgruppssegment ska reagera, och det visar sig stämma väldigt bra (förutom de killar som läst och tycker den är fantastisk. Trodde ingen av det andra könet överhuvudtaget skulle läsa den. Varför jag tänkt så vet jag inte. Fördomar? 😉 ).

Förarbetet med ”Kär lek?” visade att uppmuntran kan komma från vem som helst, oavsett ålder, kön och sysselsättning. Det visade att jag kan inspirera människor jag aldrig har träffat, och få energi från personer jag aldrig har sett. Det i sig är ju helt fantastiskt. Att sedan dessa drömföljare ska bli lite småskamsna över ”oj nu har jag uppmuntrat, kommenterat och följt hennes arbete men gillar visst inte boken så bra”, nej nej nej. Så ska det inte vara. Ambitioner har ingen gräns, men intresset för en humoristisk kärleksroman i studentmiljö har ganska tydliga väggar att luta sig mot.

Så. Beroende på vem man är kanske man, trots att jag nu kan ge sken av att vara underbar och älskad av alla (vilket jag inte är, I tell ya), vill läsa boken även om man inte tror att den passar en. Och det är helt ok. Jag är så tacksam för alla som pushat, uppmuntrat och följt med på arbetet som det där egenutgivningsbeslutet resulterade i. Att kunna analysera olika målgrupper och deras önskemål är viktigt, och även om den här boken inte är skriven för kvinnor 40+ lär jag mig mycket av deras konstruktiva kritik som helt säkert kommer till användning i framtiden, vid författandet av en annan roman. Som handlar om annat än tomma vinboxar, hopplösa drömmar och vikten av att åka i rätt hiss.