Ja. Siri von Essen bryter mot sociala regler och konventioner för sin tid. Ja. Hon agerar på ett sätt som inte riktigt passar sig för sin tid. Egentligen förstod jag ju redan innan att det här antagligen inte skulle passa mig, och det gjorde det inte heller. Språket är bra, handlingen delvis intressant men fångar mig helt enkelt inte. Det är två perspektiv, ett när Siri har ett förhållande och precis träffat August Strindberg, som har detsamma. Det andra perspektivet utspelar sig flera år senare, när Siri och August brutit upp. Det är just det är med för sin tid som jag har svårt för, och alltid har haft. Jag har svårt för när språket blir alldeles för gammaldags, det känns stelt för mig då. Liksom automatiskt.

Det är säkert inget fel på ”Siri” för den som gillar den här typen av historiska romaner, och även om jag ytterst sällan gillar den genren vill jag ändå testa någon gång ibland. Romanen bygger ju dessutom på verkliga händelser, vilket antagligen var det som slutligen gjorde att en biografigangster som jag slutligen beställde hem den. Men nä. Inte alls min grej. Jag har verkligen försökt läsa ut den, men det har bara slutat med att varje gång jag börjat läsa kommit på att jag behövt göra något annat, och det är aldrig ett bra tecken. Så sida 111 kändes lagom bra att sluta på.

(2/10)

Andra om ”Siri”:
En bokcirkel för alla
Tidningen Kulturen
Vi