Tänk, att vi har en egen Coelho här i Sverige. Han heter Theodor Kallifatides, kommer från Grekland och skriver, till skillnad från Coelho, öppet och ärligt om sådant man inte behöver gräva ner sig i själen för att begripa. I ”Ett nytt land utanför mitt fönster” skriver Kallifatides om hur det är att ta sig an ett nytt språk, att lära sig det på djupet och hur det är att försöka förstå innebörden av enskilda ord.

Hur kan man älska en potatis, hur nyupptagen den än må vara? Fanns det inte mer tyngd än så i detta ödesdigra ord? Förvirringen blev inte mindre när jag upptäckte att också parningen kallades att älska. Det öppnade vägen för fraser som: ”Igår älskade jag med en kvinna, utan att älska henne” eller ”vi älskar varandra men vi älskar inte” eller ”vi älskar som besatta men vi älskar inte varandra”.

Kallifatides skriver om hur det var att flytta till Sverige, om invandring, om livet, kärlek och språket. Jag började läsa den här boken i maj, men hann inte färdigt före jag åkte upp till Norrland. Den lämnades kvar på rumsbordet, tills igår. Det gör att jag inte riktigt vill eller kan summera den på ett alldeles rättvist sätt, så därför låter jag bli. Men jag vet att språket är poetiskt utan att bli fånigt, handlingen är personlig utan att bli ointressant, synpunkterna är korta och koncisa men utan att kännas knapphändiga.

Jag har ännu en bok av denne man i bokhyllan, den senast utkomna. Inte alls omöjligt att den blir näste bok till läsning. Jag har inte läst något av honom förut, och blir alltid så lycklig när jag får känslan av att ha upptäckt en riktigt bra författare.

(8/10)

Andra bokbloggare om ”Ett nytt land utanför mitt fönster”:
Dagens bok

Boken finns bland annat hos Adlibris och Bokus.