”Gustavs grabb”, Leif GW Persson

Leif Gustav Willy Persson. Författare. Tillfällig alkoholist. Skvallerbytta. Gift tre gånger. Älskad av sin pappa och psykiskt misshandlad av sin mamma.

Deckare har som bekant aldrig legat särskilt ofta på mitt sängbord, därför blev jag glatt överraskad vid informationen om att allas vår släpiga basröst skulle ge ut en biografi. Så, jag har nu spenderat några minuter med att kolla vad andra har sagt om boken, vilket jag ofta gör efter att ha läst en bok men i synnerhet när jag läst en bok som jag … inte tyckte var så himla bra.

Den är skriven i en konstig tempusblandning, nästan genomgående i första person och nutid, vilket vanligtvis är en form jag gillar men när en historia spänner över så många år som mer än en halv livstid blir det lätt lite konstigt. I synnerhet som han ibland drar till med mer nutida reflektioner men skriver dessa i dåtid. Presens-perspektivet blir särskilt konstigt när han på ena sidan skriver något i stil med ”Jag hatar Jan Guillou och tycker att han är en av de värsta människor jag någonsin träffat” för att tre sidor senare skriva ”Sedan den dagen är vi goda vänner och ses flera gånger per år”. Det fungerar inte. Verkligen inte.

”Gustavs grabb” börjar som de flesta biografier vid barndomen, och Leif ger en nära bild av relationen till sin kärleksfulla pappa och sin ständigt sjuka mamma, och det är just detta som är bokens allra största styrka. Familjerelationerna. Det är stundtals känslosamt, och kapitlet om när den gruvarbetande pappan fick en 30 kilos sten i huvudet … gråtfärdigt.

Sedan skenar det iväg. Barndomen tar upp stora delar av boken, men någonstans vid mitten verkar det som om GW fått lite panik om att få in alla andra delar av sitt liv. Det kommer snabba episoder om fru nummer ett, fru nummer två, fru nummer tre. Jobb nummer ett, jobb nummer två, jobb nummer tre. Geijerskandalen är förståeligt en stor grej i GWs liv, men den berättas ganska hafsigt och okontrollerat vilket gör att jag som varken kan minnas den eller har läst om den finner den särskilt intressant. Mer som att jag skummar förbi det för att åkterkomma till just – Gustavs grabb -.

Och det här med att skriva ”Jag återkommer till det” i var tredje kapitel måste vara något av en kriminalkommissarie-vana och den här Leif GW Persson gör det rätt ofta. Avslutningsvis är det en bitvis läsvärd bok men den känns inte särskilt genomarbetad eller välstrukturerad. Jag hade gärna sett att hela boken hållit sig till Leifs yngre år istället för att pressa in allt möjligt. Leif GW Persson är en av Sveriges mest kända, omtyckta och intressanta personer, så jag är övertygad om att han kunnat skriva flera läsvärda böcker om olika delar av sitt liv. Anledning till det här spretiga finns inte riktigt.

Medan jag läst har jag aldrig haft en tanke på själva läsningen. Jag har haft fullt upp med att tänka på den bok som jag för tillfället läser. Om den är bra eller dålig, oavsett vad den nu handlar om och vad det i så fall är som gör den bra eller dålig.

(4/10)

Boken finnas bland annat hos Adlibris och hos Bokus.

Annonser
Det här inlägget postades i 2011, Betyg 4-6, Biografi, Bokrecension, Bonniers. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”Gustavs grabb”, Leif GW Persson

  1. Ping: Gustavs grabb: Berättelsen om min klassresa | Persson, Leif GW| Bokblomma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s