I en artikel för DN skriver Rickard Domeij om skriftspråk och tekniken, hur vi påverkas av att allt fler kanaler används. Jag har skrivit om detta tidigare i bloggen flera gånger, och håller med om vad Domeij skriver, men tycker att han missar en ganska stor aspekt av det här med tekniken och språket. Många unga får större delen av sin läsning genom internet och därmed även genom sociala medier som Facebook och Twitter.
Problemet som jag ser det är inte att särskrivningar blir allt vanligare på grund av det engelska språkets inflytande, den diskussionen är så gammal och tröttsam att bäst före-datumet passerats för längesen, men problemet ligger i att det är långt ifrån bara ungdomar som särskriver. Det görs även av extremt många vuxna, och visst finns det många vuxna med skrivsvårigheter, men när både diverse myndigheter och språklärare, inom till och med svenska, gång på gång skriver fel känns det inte längre särskilt konstigt att det ser ut som det gör idag. Unga gör inte som vuxna säger, unga gör som vuxna gör, som det så fint heter. Och om inte vi vuxna skriver ordentligt i våra statusuppdateringar (vilket låter fånigt, men med tanke på att många unga läser dem inte desto mindre viktigt), hur ska då de unga lära sig att göra det?
Visst kan det bli något stavfel då och då, eller en oavsiktlig särskrivning i all hast, men blir det mer regel än undantag handlar det inte längre om en liten miss utan om att man inte kan språket tillräckligt bra för att per automatik skriva rätt. Jag råkar ytterst sällan särskriva ens av misstag, medan andra gör det hela tiden trots att de säger sig veta skillnaden mellan när man ska skriva ihop och inte.
Man kan ju därmed fundera var problemet egentligen ligger.
Malin Johansson - skriver mycket, läser mer. 
Du har rätt i att tekniken inte är ett hot mot svenska språket, men tekniken KAN vara ett hot mot språket. Din språkbild blir oerhört begränsad om den enda text du läser är facebook och bloggar (för det är ju inte Språkrådets blogg som ligger högst på en fjortonårings lista). Du får inte tillräckligt stort ordförråd för att klara dig i samhället. Enligt språkforskares beräkningar bör ett barn lära sig ca 2000 ord om året för att klara sig hyfsat i skolan. Dessa 2000 ord är de UTÖVER vardagsspråket. Alltså ord de behöver kunna för att t ex läsa information från försäkringskassan, läsa en tidning, deklarera, skriva en CV osv.
Jag arbetar som svensklärare och se senaste åren har jag sett dalande siffror i läsförståelse och ordkunskap. Denna generation (90-talister) är den första som växer upp med dator och Internet från ”födseln” – det märks. Jag skrev ett inlägg om det på min blogg:
http://undrentide.wordpress.com/2011/11/09/lastraning-for-storgrupp/
Min mening är att det inte är tekniken som är ett hot, utan att även vi vuxna gärna blir slappa i språket när vi skriver på facebook och bloggar. Inte så att man nu ska skriva som om man mejlar till någon myndighet, men att stava ordentligt och att inte särskriva borde vara naturligt, och jag vill tro att det inte är särskilt svårt att göra till en vana istället för att slafsa ihop något utan minsta tanke på språket. Jag läste någon modebloggerska för ett par månader sedan, en vuxen människa som stavade sämre än en vanlig mellanstadieelev.
Visst är det så att vi alla idag läser mer än någonsin, men med tanke på att mycket av det vi läser inte är särskilt välskrivet är det inte så konstigt att exempelvis ordförståelsen blir undermålig. Vi borde inte ta så lätt på att det är okej att slarva med språket bara för att det är i ett ”oseriöst” forum.