Fritjof Andersson har skrivit en artikel om problematiken med att skapa inbjudningar via Facebook, att många svarar kanske eller inte ens svarar alls.

Till att börja med bör man dela upp dessa inbjudningar i tre fack: Privata, företagsamma samt mer spamliknande events.

Privata: Jag bjuder in 40 personer till födelsedagsfest.
Företagsamma: Förlaget Sekwa bjuder in till glöggmys, eller en musiker som bjuder in till särskild spelning med exakt datum och plats.
Spam: Events utan något egentligt event, eller ett ”event” om något som egentligen pågår regelbundet. Exempelvis nattklubbar som har events för varje onsdag, fredag och lördag. Kan även vara någon som bara vill göra reklam för t ex en egenutgiven bok utan någon egentlig funktion på eventet.

Privata: Jag har haft många privata fester och liknande events, och även om det för det mesta finns en grupp som inte svarar på förfrågningar direkt på Facebook brukar de höra av sig på annat sätt. Gör de inte det kan jag skicka ett sms och fråga om de sett eventet, men sanningen att säga brukar det inte vara mycket bättre att göra det via sms eller ringa runt. Skickat ut fina pappersinbjudningar vet jag inte ens om jag någonsin har gjort, men i övrigt finns det alltid människor som inte svarar alternativt svarar kvällen innan (eller till och med samma dag). Det har även funnits tillfällen när någon tackat nej och sedan i sista sekund velat komma med flera andra vänner.

Dessutom finns det många som gör privata events och sedan bjuder in alla på sin gästlista. Det känns inte så seriöst med 453 som ej svarat, och jag gillar inte heller att få den typen av inbjudningar där den som bjudit in mig egentligen vet att jag inte kan komma på grund av för det mesta geografiska avstånd. Den typen av privat spam gynnar ingen. Sedan tycker jag artikeln missar den största skillnaden mellan ett event på Facebook och att skicka inbjudningar med post. Via postinbjudningar kan vi inte se vilka andra som är bjudna på festen, vilket man för det mesta kan på Facebook. Det behövs knappast någon premierad psykolog för att berätta att många väntar för att se vilka andra som ska dit innan man själv svarar.

Företagssamma: Detta är väl egentligen den bästa formen av events. Det är enkelt att bjuda in många, och många blir inbjudna till events som de säkert inte skulle bli inbjudna till om det bara skickades ut pappersinbjudningar. Vem orkar skicka ut 500 postinbjudningar för en glöggkväll? För att inte tala om kostsamt.

Spam: Hit kan både privata och företagssamma events också höra, men i huvudsak är det personer och organisationer som gör massutskick efter massutskick. De har fått för sig att events på Facebook är 2011 års nyhetsbrev. Det dyker då och då upp mer eller mindre taffliga försök till uppmärksamhet på mer individuell basis. En ganska ny grej om jag ska jämföra med bokvärlden, är att en del egenutgivare har börjat ha virtuella releasefester. Det vill säga de skapar ett event på Facebook, bjuder in alla sina vänner och uppmanar dem i sin tur att bjuda in alla sina (vilket väl också är något av en miss. Jag känner mig ju inte så viktig om det inte räcker med att jag kommer). Sedan kommer den dagen, den tiden för den virtuella releasefesten och vad händer? Ingenting. Absolut ingenting. Kanske något i stil med ”Nu är releasen gjord på riktigt. Känner mig SÅ glad”.

Jag gillar i och för sig grejen med att ha en virtuell releasefest, men om man nu ska ha det: Gör det ordentligt. Sätt upp en webbkamera, mikrofon, uppmana människor till att konversera med varandra. Vi är snart inne på år 2012, människor måste inte ens befinna sig i samma land för att umgås,  det behöver inte ens vara särskilt komplicerat. Det är bara just det, när någon bjuder in till något som är av stor vikt för den själv (som release av en bok, det känns ofta stort), men man måste också tänka på hur man vill att det ska kännas för den som blir inbjuden och i synnerhet om denne vill komma. Vill man verkligen att, medan man själv känner ”YESS Nu har jag äntligen givit ut min bok som jag har drömt om i tio år”, vill man då att  de 143 andra som vill vara delaktiga ska sitta där framför skärmen och vänta på att något ska hända men när det sedan inte gör det, bara känner ”Jaha? Var det inte mer än så?”

Nej. Det vill man inte.
Ingen vill bli förknippad med en jaha-upplevelse.