Omslaget är så vackert. Jag har tittat på det flera gånger innan jag slutligen började läsa, bara tittat. Men jag har alltid varit lite svag för pläteringar i olika slag och stryker extra ofta just över guldstänket.

Jag vet inte vad det beror på, varför jag inte fastnar, inte kan sluta läsa, slukas upp. Debutanten Calle Brunell har en egen skrivröst, det är vackert och originellt, men ändå. Jag fastnar inte. Jag har i och för sig alltid haft lite svårt för flera berättelser parallellt och kärlekshistorien som utspelar sig i nutid gillar jag, men kapitlen är alldeles för korta, ofta bara två sidor.

Jag läser inte klart ”Brev från en bruten horisont”, men ser fram emot att läsa något annat från herr Brunell. Den som är nyfiken på just den här boken kan med fördel titta in på den här intervjun eller hos Ylvas läsdagbok, Bokmalen eller Bokstugan.