Med anledning av denna artikel så pågår en diskussion på Språkrådets Facebooksida om bra och mindre bra översättningar av film- och boktitlar. Här är några exempel på det senare:

Jonathan Ljungberg National Lampoon’s Vacation – Ett päron till farsa. Vidrigt.

Adam Davidsson Miss Congeniality (2000) fick den ”svenska” titeln: Miss Secret Agent – lysande…

Morten Solholm Drar mig klassikern från Life Of Brian till minnes. Pythonerna lyssnar på Jesu bergspredikan (runt tetiden) och det uppstår ett espritfyllt munhuggeri om nässtorlek. I dialogen sägs: ”Where are you from, Nose City?” vilket översatts till genialiska och väsentligt roligare: ”Var kommer du ifrån? Näsaret?”. 10p

Anna Wall Den fina, roliga, finstämda filmen ” Swingers” som fick heta ”Du, var är brudarna?”

Den här reflektionen är också intressant:

Lady Flanders Första skräckisen jag kommer att tänka på just nu är Almodovars senaste La piel que habito. Att man översätter titeln är ju självklart. 
Men varför använder man den engelska, The Skin I Live In, i Sverige?!?
Tänkte man ”Oj, det här är jätteutländskt, vi tar en som är lite mindre utländsk”?

Detta känns ju inte alls bekant 😉 :
Per-Anders Svärd Det fanns en period då alla amerikanska actionfilmer och thrillers fick heta något med ”dödlig”, ”farlig” eller ”iskall”. Antar att man sparade en massa tid på det. 

Jag gillar även inlägget:
Anne-Mai Carlberg Svengelska! Varför har man givit ett svenskt ishockey-lag namnet ”Växjö Lakers”? Idiotiskt! 

Hej Amerikanisering?