Jag minns så väl hur jag brukade stå hemma i mitt rum och sjunga ”I Will always love you”. Ibland brukade jag i det närmaste tvinga någon av mina vänner att också sjunga. Hur det lät behöver vi nog inte reflektera särskilt mycket över, men det blir ändå alltid så märkligt när någon man såg upp till som liten plötsligt går bort. Samtidigt är det längesen Whitney Houston var på topplistorna. ”My love is your love” (LOVE!) är den senaste jag minns.

Det är många som uttrycker sin sorg med tillägget ”Men det var ju inte oväntat”. Nej, det var inte oväntat, men för mig är det ändå en form av förminskande och dessutom något som alla redan vet. Detsamma var det när Amy Whinehouse avlidit. Men ändå. Det ligger  en stor tröst i att deras musik lever vidare, och jag kommer säkert att fortsätta lyssna på dem båda, men även om jag lyssnat mycket på Amy är Whitney ännu mer speciell eftersom hon på något sätt följt mig genom livet.