Läser den här krönikan och blir så trött. Alltid detta tjat om att vi egenutgivare kommer att förstöra hela litteraturen. Så trött, så trött.

”Fördelarna med gör det själv-kulturen är uppenbara, och behöver väl knappast ens nämnas längre”, skriver Annina Rabe och det håller jag med om. Däremot fortsätter hon sin krönika såhär:

”Men det finns en oroande tendens just nu som visar att respekten för de professionella aktörerna håller på att urholkas mer och mer. ”Kommer vi över huvud taget att behöva förläggare och redaktörer i framtiden?” är en fråga som jag hört allt oftare på senare tid. Och det allra värsta är att man inte sällan hör människor ”i branschen” hålla med om detta, ivriga som de är att inte verka som om de har missat tåget. Själv hoppas jag att jag slipper uppleva en tid utan förläggare och redaktörer, utan professionella författare och kritiker. För vad händer med kvaliteten om yrkeskunnigheten och professionalismen helt negligeras?”

Vadå oroande tendens just nu? Detta resonemang är ju precis lika gammalt som print on demand? Och vilka är människorna i ”branschen”? Är det den ”riktiga” branschen vi talar om då? För på min planhalva har jag då aldrig hört något så idiotiskt.

”Jag har läst ett stort antal egenpublicerade böcker de senaste åren och måste tyvärr säga att ytterst få av dem har hållit någon större verkshöjd. Det kan för all del ha varit trevliga läsupplevelser ändå, men summan av det hela är att man oftast ändå förstår varför förlagen har fattat de beslut de har gjort.”

Det dessa ”nytänkare” verkar glömma bort är ju att ytterst få egenutgivare eftersträvar att hålla samma kvalitet som de stora förlagen, för det går inte. Jag gjorde i stort sett allt med min roman själv och förutom extremt mycket tidåtgång var den enda kostnaden själva tryckningen. Skulle jag använt samma tillvägagångssätt som ett förlag hade jag blivit 25 000 kronor fattigare. Minst.

”Det borde inte ens behöva påpekas att förläggare och redaktör är oerhört viktiga led i en boks tillkomst. Även mycket etablerade författare behöver ofta massor av hjälp med sina manus innan de når optimal nivå. Relationen förläggare–författare–redaktör är kort sagt oerhört viktig för det färdiga resultatet. Om professionalismen börjar tappa tron på sin egen nödvändighet är litteraturen illa ute.”

Det borde inte ens behöva påpekas … Ok. Jag skulle väldigt, väldigt, väldigt gärna se ett endaste exempel på någon egenutgivare som hävdar att det inte är viktiga led. Det låter som att egenutgivare inte förstår värdet av en förläggare och en redaktör, när det är just det som många gör och därför lägger ner år och åter år på att försöka få sig en. Men det är inte helt lätt. I synnerhet inte om man aldrig medverkat i något teveprogram, är välkänd inom politiken eller har någon utflippad bakgrund alternativt värdefulla kontakter.

Att ge ut sin bok själv handlar sällan om att tro sig kunna konkurrera ut förlagen eller ens tro sig kunna sälja några hundra böcker. Det handlar om helt andra grejer men ständigt kommer ”riktiga” kritiker och hackar på både bokbloggare och egenutgivare på grund av vår ”okunskap”, ”bristande utbildning” och ”professionalism”. Professionalism. Förlåt men ordet är ju så otroligt fånigt, men säg den kulturkrönika som inte avslutas med någon form av -ism. Den sista meningen överlag borde nog ha setts över av en redaktör. Låter ju helt skitnödigt.

Och hur stor är chansen/risken att vi lyckas konkurrera ut förlagen ens? Finns det ens något som antyder det un poco? Eh, nä.

Så snälla krönikörer. Kan ni börja skriva om något nytt, eller i alla fall om något gammalt ur ett nytt perspektiv, för jag börjar vara orolig för kvaliteten på era ”originella” tankar.