Först blev jag irriterad. Sen blev jag fascinerad av denna ungdomsroman. Lina Arvidssons ”Det borde finnas regler” har en ytterst talspråkig ton genom hela berättelsen, en sådan ton som vanligtvis brukar begränsas till dialoger men som här genomgående hänger med.

Vi hänger vid gungorna, jag och Mirjam. Det är nåt med rörelsen fram och tillbaka och pirret i magen, som gör att man tänker bättre. Mirjam har en jävla hangup på en gubbe som heter Per, han är typ fyrti och har barn och sånt.

Den där Per är någon att störa sig på, det vill jag lova. Den där Mirjam är en vän som nog de flesta har haft och Mias sätt att tänka gjorde mig faktiskt förvånad, för jag trodde ärligt talat att det bara var jag som hade så störda tankar i högstadiet. Men nej. Att tänka på flytt, mord, musik, sex och på allvar tro att man har en chans på en kändis om han bara vore singel är tydligen ett ganska vanligt sätt att resonera, börjar jag förstå nu.

En del av baksidestexten ser ut såhär, och det är också den delen som är  svagast i berättelsen.

Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet.

Den där Vlad är väl lite mysig och mystisk, men mest kändes han som ett störningsmoment till allt annat, allt intressant och annorlunda. När Lina Arvidsson skriver om Mias kärlek till honom blir det lite fånigt, och känns som ungefär alla andra böcker inom samma genre. Men utöver det så har Lina lyckats gräva fram en ton i sitt skrivande som är riktigt ovanlig, gränsar till unik. Det finns så mycket igenkänning i hennes sätt att detaljerat beskriva en fjortonårings vardag, och på vissa plan lite skrämmande eftersom det är ett tankesätt jag stundtals kan känna igen än idag.

(8/10)

Finns bland annat hos Adlibris (där den dessutom är väldigt billig!).