Jag sträckläste ”Hypnotisören”. Jag stängde ”Paganinikontraktet” efter 100 sidor på grund av tristess. Så här har vi boken som gjorde att jag brände mig smått sönder och samman. Vaknade tidigt, gick ut och satte mig i en solstol och läste. Det var ju tidigt, så då behövde jag ju inte smörja in mig, resonerade jag. Vilket i och för sig är sant, men inte särskilt bra om man fastnar i boken och därmed glömmer bort det där med solskyddsfaktor till dess att … tja, till dess att man kommer hem från stranden och ser sig i spegeln helt enkelt. Nu när jag skriver detta är det lite lustigt att den heter just ”Eldvittnet”, för alltså … det bränner. På mitt bröst. Boken är ju dock stor så ansiktet och halsen är kritvit. Asläckert. Verkligen.

”Eldvittnet” har ett snabbt tempo och intrigerna fastnar i huvudet på en gång och jag kan inte sluta läsa. Kapitlen är korta och jag läser efter principen ”bara ett kapitel till” till dess att det inte finns några kapitel kvar. Jag beundrar Keplers förmåga att skriva om det polisiära utan att det blir trist, och den här Joona Linna känns faktiskt ganska unik i sin roll då han är en polis som varken är direkt singel, nära pensionen, alkoholiserad eller utbränd. Han gör visserligen inte som han blir tillsagd vilket bokpoliser sällan gör (och kanske inte i verkligheten heller, vad vet jag) men i övrigt en spännande karaktär.

Den återkommande symboliken med eld förstår jag inte riktigt, men det blir alltid extra obehagligt när det är barn inblandade, oavsett om det är film eller bok. Antagligen för att barn borde vara oskyldiga, och när de inte är det är det så kännbart fel. Miljön med anstalten för unga kvinnor tilltalar mig och hallelujah att poliserna lyckats dra sig utanför Stockholm och Ystad.

För egen del innebär detta lite av återkomsten för Kepler. Fy farao. Det här är en riktigt bra thriller. Vill. Ha. Mer.

9/10

Andra om ”Eldvittnet”:
Bokhora
Annika Koldenius
SvD

Finns bland annat hos Adlibris.