Pernilla Alm har skrivit ett inlägg på Debutantbloggen gällande det här vem man skriver för. Det är en vanlig fundering, i synnerhet när man av en eller annan anledning bestämt sig för att låta andra läsa. På sätt och vis kanske titeln hellre borde vara
Vem skriver du inte för?
För oron kommer ju oftast över att någon som man inte vill ska läsa kommer att göra just det. Kanske inte hela romanen, men vissa partier. Vanligast är såklart familj, släkt och grannar – att de ska tro att man är någon man inte är utifrån vad de läser. När man skriver uppmanas man att ha en specifik människa som man vill ska uppskatta det man skriver. När man skrivit klart börjar man tänka på vem man inte skrivit för.
Själv löste jag ju det hela på ett mycket moget och långvarigt sätt … då jag limmade ihop väl utvalda sidor i min pappas exemplar.
Malin Johansson - skriver mycket, läser mer. 
Så känner jag med. Jag lånar allt jag skriver från verkligheten, men sedan gör jag om det och pusslar ihop saker som egentligen inte hör ihop. Jag är rädd att folk ska känna igen sig, och sedan läsa något som inte alls stämmer och tänka: jaha, gjorde hon det där efter att vi hade lämnat henne den kvällen! Eller: jaha, tycker hon så om mig egentligen! Fast det inte alls är så, bara att min fantasi är lite livlig 🙂
Känner verkligen igen mig 🙂