”Hinsehäxan” handlar om en kvinna som använt amfetamin i 40 år och suttit i fängelse i totalt över 25 år. Det är en intressant självbiografi som visar hur det är att leva som drogberoende hela sitt liv, på vilket sätt det påverkar både omgivningen och en själv. Den är inte särskilt gripande och ganska jämn genom hela boken.

Jag hade gärna läst mer om hur det var att leva i fängelse, för den delen saknas nästan helt. Kapitlen i slutet som handlar om åtal och processer känns en aning torr och det märks att tonen i boken går från personlig till byråkratisk. Men ”Hinsehäxan” ger däremot en bra bild av hur det är att leva som drogberoende, vad man uppoffrar och vad man måste göra för att ständigt kunna få tag i de droger man så gärna vill ha. Och ta.

Lillemor Östlin berättar om sina förhållanden, familj och vänner. Då och då känns det som lite för mycket fokus på andra, men överlag en välskriven och intresseväckande historia.

(6/10)