Kikki Danielsson är inte bara en av Sveriges största artister, utan också en av landets mest omskrivna personer. Här får hon nu själv äntligen berätta om människan bakom rubrikerna. Hon gör det utan att väja för dramatiken och tragiken, men samtidigt med mycket humor och klarsyn. Medgång och motgång avlöser varandra, men som en röd tråd löper kärleken till musiken.

Det första som jag funderar över gällande baksidestexten är att den är skriven i presens. Kikki må ha varit mycket framgångsrik, men är hon verkligen en av landets största och mest omskrivna artister än idag?

Den första halvan av boken handlar om kortfattat om Kikkis uppväxt, och långfattat om alla karlar som ville ha henne. Och så är det faktiskt väldigt mycket självömkan. Det känns som om hon skriver för att hävda sig, för att påminna läsaren om hur bra och populär hon faktiskt en gång var. Eller om hon vill påminna sig själv, det är inte helt omöjligt det heller.

Det står också om alla skriverier i pressen och även om en del roliga anekdoter finns med, så blir det också väldigt mycket ”självförsvar” över det hela. Andra gången Kikki åkte fast för rattfylla berodde på att hon varit sjuk och kvällen innan druckit whisky-medicin (whisky, vatten och vad det nu var). Hon hade druckit upp en hel kvarting, men blev inte särskilt påverkad. Sedan sätter hon sig och kör bil halv tio nästa morgon?!

Det här är en självbiografi som går snabbt att läsa och passar fint för den som vill koppla av med något lättläst. Jag tycker Kikki verkar vara en riktigt härlig och mysig och vänlig människa, men något författarämne är hon knappast. Visst finns det en del guldkorn och ett visst underhållningsvärde, och det må vara en helt ok resumé över Kikki Danielssons liv, men någon särskilt exceptionell biografi är det tyvärr inte.

(5/10)