I fredags besökte jag Internationell författarscen som anordnades av Malmö stadsbibliotek. Gästade gjorde en av mina favoriter Erlend Loe. Det är första gången jag besöker ett sådant samtal och även om jag instinktivt tyckte det var väldigt bra, så blev det lite väl mycket uppläsningar och fokus på nya böcker. Men i alla fall – kul! 🙂

Väntar och väntar … Kom en halvtimme innan och då var det redan mycket folk, men ingen hade satt sig längst fram … förutom jag och mina röda byxor då … ;D

Tydligen har Bob Hansson gästat tidigare. Hade jag gärna sett!

Det roliga när man tar såna här bilder är att man inte förrän i efterhand ser människorna bakom … 🙂

Vackra fönster. Berättade för mamma om hur måsarna lärt sig att inte flyga in i fönstren … 😉

Erlend Loe introduceras. På Malmö stadsbiblioteks hemsida stod det såhär om Erlend:

–
Norske författaren Erlend Loe är född 1969 och debuterade som skönlitterär författare 1993. Han har etablerat sig som en av Norges främsta författare. I Sverige har Loe gjort stor succé med sin absurda humor och underfundiga samhällskritik i böcker som ”Naiv. Super”, ”Fakta om Finland” och ”Expedition L” och romanerna ”Doppler” och ”Volvo Lastvagnar” höjdes till skyarna av svensk press.

Loe har även skrivit barnböckerna om den lite specielle truckföraren Kurt. Hans senaste vuxenroman heter ”Stilla dagar i Mixing Part”. I vår kom Loes Kurt kurir och efter sommaren kommer nästa vuxenroman Fvonk.
–

Ida Linde ledde samtalet, och det var ofta hon mottog svar som ”ja, det har du nog rätt i. Det har du aldrig tänkt på”. Och med det menar jag väldigt ofta (citaten nedan är möjligen inte helt citat då jag ej spelade in samtalet och ej heller har Rain man- minne … men ni får i alla fall en aning om hur det lät).

Linda: ”Du har ju skrivit 20-25 böcker.”
Loe: ”Hm, har jag? Det låter ju mycket. Men hm. Ja. Det stämmer nog det kanske. Jag vet inte riktigt.”

Tänk att nå till en sådan punkt att man inte längre vet exakt hur många böcker man har skrivit? Det är en sak att inte veta hur många man har sålt – eller för den delen läst – men själv har lyckats få ihop?

Hans första litterära förebild var Anaïs Nin (Berömd för sina dagböcker men kanske framförallt sin erotiska litteratur). Det gjorde att han idag har 1.4 meter (!) dagböcker som han dock mest troligt aldrig ämnar att öppna då innehållet är fruktansvärt pinsamt” … men vems dagböcker är å andra sidan inte det?

Loes berättade att hans skrivande till en början handlade mycket om att leva i flock, och hur det är när man inte hittar sin plats i livet. Om utanförskap.

Under sin ungdom var Loe ständigt inne på flera olika projekt, läste på olika skolor och olika program men slutförde aldrig någonting. Han jämförde det själv med att man står och pratar med någon på en fest, men man ser också att denne någon ständigt tittar ut i rummet efter någon bättre att snacka med. Loe hade svårt för att bli riktigt nöjd och hitta sin plats.

Linde: ”Du sa att ditt skrivande till en början handlade om att leva i flock, om utanförskap, men är det ett genomgående tema i alla dina romaner?” (Hon gav flera exempel på att så var fallet)
Loe var tyst ganska länge och började sedan skratta.
Loe: ”Det har jag ju aldrig tänkt på, men det har du ju rätt i. Jag skriver alltså fortfarande om samma sak. Ja, det stämmer ju.”

Linde: ”Tänker du på din läsare?”
Loe: ”När jag skriver menar du?”
Linde: ”Ja.”
Loe: ”Hm. Nej. Inte alls faktiskt. Inte det minsta. Jag tänker bara på mig själv och mitt eget skrivande.”

Jag tror det är första gången jag hört någon säga så, så direkt. Annars får man alltid höra att man ska ha en klar och tydlig läsare när man skriver, att man helt enkelt ska ha någon man skriver för.

Loe skriver sina böcker i något som han benämnde som ocensurerat tempo. Det innebär att han skriver snabbt och han menar att fördelen med detta är att han inte hinner börja tänka på allt som är fel och galet med det han skriver. Jag har ju läst flera av hans böcker och alltid undrat hur han kan komma på så märkliga scenarion men som ändå fungerar, och när han sa det där föll det liksom på plats. Jag tror också det är något som fler av oss som gillar att skriva borde ta efter, att skriva för att det är så himla kul och strunta i om det fungerar eller ej. Man hinner inte börja jämföra sig med andra, tänka på att det liknar vad någon annan har skrivit, eller att det är så fjärran att det omöjligt kan bli bra.

Här uppläsning ur ”Kurt Kurir”. Det var för mig lite märkligt att det var så väldigt mycket uppläsning ur ”Kurt Kurir”, som är benämnd som en barnbok och det var inte direkt ett event för barn. Dessutom märktes det att mycket med humorn i boken har just med texten att göra, och det kan bli ganska platt när man bara tar ett enskilt stycke och läser upp.

Loe berättade också om just genrebestämningen av ”Kurt Kurir”, som står som lämplig för alla mellan 9-99 år. Han menar att den benämns som barnbok för om en bok inte har en klar stämpel så blir bokhandlare och bibliotekarier sjuka och illamående och vet inte vad de ska göra, var den ska stå. Humor. Och säkert sant.

Loe läste några korta stycken ur romanen ”Fvonk” som kommer på svenska i höst. Loe berättade att den norske statsministern Jens Stoltenberg har en ganska central roll och blir utsatt för ganska mycket ironi och barnslig humor. Men trots att boken var färdigskriven innan det hemska som hände på Utöya förra sommaren så blev det många diskussioner hos förlaget huruvida boken ens skulle ges ut. Det var ett intressant inslag i samtalet, om vilka konflikter som kan uppstå för trots att boken var densamma hade världen förändrats. Boken gavs slutligen ut men Loe är övertygad om att den skulle ha fått större framgång om tidpunkten inte blivit som den var. Det var/är inte riktigt ok att driva med Jens då han blivit en sådan förebild för hur har hanterade tragedin.

Allt som allt var det ett roligt samtal och jag gillade uppläsningen som Loe själv stod för. Det passar sig bättre för den typen av event. Jag har svårt att läsa ljudböcker och att dessutom lyssna på en längre uppläsning samtidigt som det händer saker runt omkring är inte särskilt optimalt. Lite trist var det också att fokus låg just så mycket på barnböckerna. Varken ”Naiv. Super.” eller ”Stilla dagar i Mixing Part” nämndes knappt, trots att ”Naiv. Super.” väl får stå som hans mest berömda, och ”Stilla dagar i Mixing Part” hans nyaste bok i vuxengenren.

Biblioteket hade anordnat det hela mycket bra och det bjöds på både chips, choklad och dricka. Det delades också ut en mustasch i form av klistermärke. Tydligen hade den någon anknytning till en av hans böcker, men vilken vet jag dock ej. 🙂

Lämnade bibblan med handväskan full av choklad (ok, inte full men 4 bitar …), en klistermärkesmustasch, en signerad ”Stilla dagar i Mixing Part” och ett sinne fullt av inspiration.