Hamnade av en slump på denna sida, där Peter Englund skriver följande skrivtips:

”Använd aldrig ett långt ord där ett kort ord kan duga. Enkel regel. Korta ord är alltid bättre än långa. Strunta i alla förlängda ordformer. Skriv inte ‘bristsituation’. Skriv ‘brist’.

Strunta i alla sammansatta ord, åtminstone de som låter sig brytas upp i sina beståndsdelar. Skriv inte ‘arméutrustningsdepå’. Skriv ‘depå för arméns utrustning’. Korta meningar är också ofta bättre än långa, även om det ytterst handlar om rytm. En text med bara korta meningar är lika orytmiskt monoton som en med bara långa. En gammal regel inom pressprosan är att vart faktum skall ha egen egen mening. Själv skulle jag inte sträcka mig så långt, men det är värt att tänka på. Sigge Ågren, den gamle kvällstidningsveteranen, hade detta som ett av sina tio budord: ‘Du skall helga dina läsares behov av vila. Det är inte någon skam att sätta punkt. En läsvänlig mening, som inte tröttar dina läsare, omfattar sällan mer än 20 ord.'”

Det där med sammansatta ord tycker ju jag är lite roligt och gillar främst att sätta ihop egna ord som blir något nytt (tror jag i alla fall). I övrigt kan jag nog hålla med om att det är bättre att dela upp orden då det blir enklare att läsa. Långa ord kan enkelt störa läsrytmen.

Och det där med att en mening inte bör vara längre än 20 ord är också svårt. Jag läste ju Ranelid för inte så längesen och där vimlar det av långa meningar. Det i sig är kanske inte så ovanligt, men vad som däremot är det är att det fungerar. Allt är relativt, som vanligt … 🙂