”Jag har fått nytt jobb!”
”Ja, jag läste det på Facebook.”

”Jag ska flytta!”
”Ja, jag läste det på Facebook.”

”Jag ska börja plugga!”
”Ja, jag läste det på din blogg.”

”Min favoritförfattare har skrivit till mig!”
”Ja, jag såg det på Twitter.”

Sociala medier är bra till mycket, men jag märker allt oftare att det kan bidra till ett hinder då jag träffar människor ansikte mot ansikte. Jag twittrar, facebookar och bloggar – och jag skriver om mycket vilket gör att den jag träffar oftast redan vet allt. Det gör väl i och för sig inte så mycket, men något jag också börjar uppleva som frustrerande är människor som snokar runt hos alla andra men aldrig skriver något själv. Det blir en så himla stor obalans. Det är inte roligt att ringa till någon och ständigt få höra ”jo jag vet, jo jag läste det, jo du skrev ju det”.

Den omogna tanken som också kan följa vill jag inte heller känna, men gör det ändå. Om jag skriver något riktigt bra på Facebook och du har läst det, varför har du då inte hört av dig? Om jag har skrivit något riktigt sorgligt på Twitter och du har läst det, varför har du då inte hört av dig och frågat hur jag mår? Förutom att sociala medier är ett fantastiskt sätt att skapa och bevara nätverk, kan det också ge upphov till för mycket ifrågasättande och analyserande av andra människors beteenden.

Något som också har varit mycket i medierna är att människor gärna framställer sig själva i sociala medier som lyckligare än de egentligen är, men är det så himla konstigt då? Skriver jag en rad om något riktigt roligt som har hänt får jag för det mesta massor med respons. Skriver jag en rad om något riktigt tråkigt som har hänt får jag max en tiondel.

Jag samtalade också just om detta med en kompis häromdagen, om hur olika gränser vi har gällande vad vi skriver om. Jag vet människor som uppdaterat om skilsmässor, tragiska dödsfall, olyckor, brott, missfall och även rena bråk man och hustru emellan. På ett sätt kan jag förstå att man gör det (förutom det med pågående bråk), för det är ett relativt enkelt sätt att nå ut till många utan att behöva tala om det enskilt för var och en. Men det leder också till ännu en sak jag börjat irritera mig på -bara för att du skrivit något på internet innebär det inte att jag läst det.

”Ja du vet vi har ju gjort slut för ett par månader sen.”
”Va? Nej?”
”Va? Vet du inte? Men jag skrev ju det på Facebook?”

Det kan bli ganska pinsamt. Och jobbigt. Jag vet inte riktigt hur eller om det går att få någon sorts balans. Människor är olika. Det med att man undrar varför en person inte kommenterat trots att den har läst om något väldigt bra eller något väldigt dåligt är ganska banalt, men ändå vet jag många som känner likadant. Människor som gärna talar öppet om hur fånigt de tycker det är med folk som uppdaterar Facebook varje dag samtidigt som de själva är inne och läser överallt … patetiskt. Ibland har jag lust att helt blockera dessa människor från mina sociala kanaler, men nä. Det pallar jag ju inte. Det går dessutom inte om jag nu inte låser mitt Twitterkonto och sätter lösenord på min blogg och det vill jag inte.

Men avslutningsvis måste jag ändå säga att sociala medier såklart har haft mycket bra inverkan på mitt liv. Mitt kontaktnät inom mitt största intresse – litteratur och skrivande – var nästintill obefintligt år 2008. Idag är nätverket så stort att det alltid finns någon att samtala med och be om råd. Min egenutgivning hade aldrig blivit verklighet om det inte varit för internet, och dess framgång hade antagligen helt uteblivit om jag ej varit så aktiv inom detsamma. Så jag antar att det – precis som allting annat – har sina bra och dåliga sidor.